majsan

hunnit med så mycket på sista tiden. kvalitetstid efter kvalitetstid. haft det där känsliga samtalen. djupa diskussionerna. bra. men så mycket på en gång. och jag sitter här på min sköna kontorstol och det kittlar. från topp till tå. Å kom på en snabbvisit. det blev kortspel, foköl, sill och potatis. som en koncept allt på en gång. och det kändes midsommar och kärlek, vänskap och massa gott prat. jag kände verkligen för att bara sitta och skratta, prata. och det gjorde vi. Å är bäst som stod ut med att jag var lite frånvarande mellan varven. som alltid när jag diskuterar saker med vänner så reflekterar jag det i bloggen eller i livet med att vara handlingskraftig. observera att jag nu inte vill ha några pluspoäng för att slippa köa in till himlen, nej då. jag gav mig själv pluspoäng för att jag gjorde något som kändes rätt. för mig. för en gång skull. jag hade vinkat av Å vid tåget och kände för att promenera. längs svartån är det trevligt att promenera de flesta årstiderna så ibland när andan faller på tar jag vägen längs ån hem. vilket jag gjorde i går. jag bar på ett långt rör med en affisch i som jag precis hämtat ut från posten, en tidning och en sallad som jag köpt för att äta när jag kom hem. gick där i godan ro och planerade fortsättningen av dagen och vaknar ur min planeringstillstånd av att en skäggig man ropar på mig. jag reagerar med att gå fram och säga min vän. ??? . vet inte varför men jag sa så. det var inte min vän. hade aldrig sett den skäggige mannen tidigare. han satt på en bänk. hade några öl i en kasse brevid sig. han pratade på och ibland vinglade han lite åt sidan så att ena låret höjdes och visade en blöt fläck under stjärten. hansatt där nerkissad och grät. och ville prata. jag vet inte varför jag inte bara gick vidare efter att ha sagt hej. men ajg kände att jag inte kunde. den här gången. för alla går förbi. jag går alltid förbi. kanske hejar ibland. men inte i just då. jag kände att mina fötter liksom stod fast i marken. han frågade om jga kunde ringa 112. jag sa varför då? är du sjuk? han nickade och skakade på huvudet. vilket gjorde att jag inte alls förstod om han var sjuk eller inte. men jag antog att den skäggige mannen var berusad så till den milda grad att han inte visste varken ut eller in. en alkis, a- lagare eller en människa på udden av förnedring, en människa som totalt fallit ner i det skitigaste jävla hålet och kan inte komma upp. han ber mig åter igen att ringa ambulans eller polis. jag säger, ok jag ringer men de kommer inte att komma. jag är ledsen. men du kan ju åka till akuten själv. tala om där att du vill ha hjälp. den skäggige mannen skakar på huvudet så att det något stela vita skägget skakar och tårarna börjar rinna. han blir alldeles röd i ögonen med detsamma. och tårarna rinner trots att han försöker hålla dem tillbaka. jag säger att vi gör ett försök- jag ringer. och SOS alarm undrar vad som inträffat. jag talar om hur situationen är. och ingen ambulans kommer att komma den här gången. såklart. det är ju inget livshotande. eller? skäggige mannen visar med ett finger att han ska skära av sig halsen för att han vill inte leva mer. han börjar sedan att berätta varför. varförhan sitter just där berusad, nerkissad och ledsen. jag känner att det börjar bränna bakom mina ögon. tårarna är inte långt borta, men jag håller igen på flödet. jag fågar om han är hungrig, men nej. jag säger att du blir säkert det senare. här, ta min sallad. ät den senare. den skäggige mannen tar emot. och gråter ännu mer. jag känner att det är dags att lämna honom. jag går och vänder ryggen till. men jag vänder mig om efter några meter och då vänder han sig om och vi bara tittar på varandra.

varför agerade jag så just då? vet inte. den skäggige mannen kallade mig snäll. jag kallade det medmänsklighet. nåväl. det viktiga i detta var för mig. faktiskt. klart det kändes viktigt att ge honomden medmänsklighet jag gjorde men  det viktiga var även för mig att känna att jag gjorde det för att jag ville så gärna göra det. för att käönna mig själv närvarande  i en situation. att något annat är större än mig själv. jag vet inte. men så är det.

Så jag var nedstämd, olycklig men lugn på nåt vis hela kvällen. Därför var det så skönt att komma hem till J och bara få vara där. bara ligga och ha skönt i en soffa. andas. lyssna på J som berättar saker som föreslår saker. elelr bara vara tysta för att det är så skönt med en närvaro.jag kände att jajg hade något. jag var lycklig just då. jag tänkte på den skäggige mannen. vad gjorde han då. när jag var i min trygghet?
 livet går vidare. nu ska jag möta S, sedan hem snabbt igen för att möta en rad damer. för jag lever ett gott liv. och tänker inte ha dåligt samvete för det. jag ska äta ute med mina damer och bara får njuta tillsammans. gott ska livet vara att leva.

Fredag. C smsar och undrar om vi ska dricka vin. Oh, jag vill  gärna göra det kände jag. det kan alltid tolkas fel när man uttalar sig i fråga om alkohol och känslouttryck. men alla håller väl med om att efter en stressig vecka kan det vara hur skönt som helst att ta ett glas rött eller dylikt för att slappna av. det är ju inte det som är fel. egentligen. det som är fel är att det oftast inte blir att man delar på en flaska, man går ut och blir bjuden på drinkar. iaf blev det så i fredags. och jag gillade det. jag gillade den avslappnade stämningen mellan mig och C. vi pratade om att vara skilsmässobarn. i dag känns det som om man inte ska tala om att det kan vara hur uppslitande som helst att ens föräldrar separerade när man minst anade det. hur man fick deala med skuldkänslor och annat. nej, det ska man inte prata om för att den traditionella kärnfamiljen är död och i dag är det nästan bra för barn när föräldrar skiljer sig. eller jag förstår att du tycker att jag tar i nu, men lite sanning är det ju, men allt hänger på hur föräldrarna som separera hanterar situationen. nåväl, vi pratade inte bara om det men det är vad jag reflekterade över mest. vi tog en sväng ner till en bar i stan och väl där stötte vi på en rad bekanta ansikten. det allra mest glädjande var A och M som hade varit ute och ätit med sina herrar. Vi fick oss några goda skratt innan vi begav oss hem.
På lördagen var jag åter med om en härlig uppsluppen stämning, fast då i eskilstuna hos mina underbara kusiner. jag och syrran drog över för att fika lite och vi pratade om det mesta. så skön känsla att kunna göra det. och vilken kärlek. vilken omsorg som de sprider mellan varandra. det smittade av sig och när jag återvände till västerås bar ajg med mig denna känsla över hem till T och A där det var kalas för T som fyllde år. Jag ahde beställt en present på nätet som inte kommit pg a inte vet jag. så jag fick således gå ner på mina bara knän och förklara varför jag kom tomhänt. T verkade inte bry sig mer än ett ryck på axlarna och nöjde sig med en kram. tillsvidare vill säga. Eftersom det var kalas hamnade jag åter på stan i en bar, det var minst lika trevligt som dagen innan dock lite tröttare så när J ringde och ville åka hem slöt jag upp med honom och vi for hem och sov. I dag har dagen mest bestått av små fikor lite här och där. jag har samtalat med bland annat S som livet på ett inte så djupt sätt. men ändå. om framtiden. jag tror att dessa samtal går att härleda till att jag tidigare under dagen fick frågan " är du nöjd med tillvaron?". jag vet inte. eller jo jag vet. S förstod vad jag menade när jag sa att jag vill ha mer. jag har gjort det jag varit nyfiken på hittills. nu är det nya äventyr. ny tillvaro. men det ligger i luften. förändringarna kommer krypandes. eller stormande om man vill  för ibland kommer det en storm och jag är mitt i ögat och slungas runt. sedan verkar det dämpa sig. vilket är bra. för jag måste få hinna  med. Jag. lugnet själv. måste få ta det lugnt. men när man vet vad man vill. då har jag inte tid att vänta. jag är lite där nu. jag vet. jag vill. jag kommer att lyckas. Jag tror att det kan vara arbetsamt när många människor runt omkring i ens liv förändrar sin tillvaro, sina liv och man står där och ser på.  medan man själv måste fundera på vad fan man håller på med? även om man vet, man vet som bara den vad man gör, men man får inte till det... eller snarare man får till det, men det blir inte av, man tar inte för sig. jag tar inte för mig.

men nu kommer det pradoxala: jag tar ju för fan för mig, men inte tillräckligt kanske. jag syftar på karriären i första hand. varför förvaltar jag inte min chans? det går iofs utmärkt med forskningen, men det känns ändå som om jag står stilla. paradoxer och jag hör i hop. du som läst mitt tjafs tidigare vet. du vet hur jag resonerar fram och tillbaka i en enda röra. och så får det bli denna gång också. nu har min telefon ringt två gånger. bäst att kolla vem det är. har inte bemödat mig att svara än... inget personligt vänner!

det har varit mycket flygande på sista tiden. känner att jag inte slår ett slag för miljön just nu. men det var värt att förstöra miljön lite grann för snabbt kunna komma till Luleå och till min fina vän S. hon hade ordnat fest på fredagen i sitt kollektiv med en hög människor. jo, det är sant. det var en hel hög och det roliga med S och hennes vänner och bekantskaper är att man aldrig kan förvänta sig hur eller vad det kan vara för typer. ofta är det underbara människor och denna gång var människohögen helt fantastisk. en kavalkad av personligheter, bissarheter, tokigheter, ordväxlingar, åsikter, snubblande, berusade och busiga människor. The D- day, lördagen är oslagbar ett tag framöver...S hade bokat Lili & Susie till sin klubb och det var, må jag säga, en storartad upplevelse av nostalgi och förvåning över hur lycklig jag blev av att se, hänga och fotas tillsammans med duon. Nåväl, luleåresan var vårens mest kockrena utflykt. S och jag avslutade mitt besök med en trevlig picninc i solen. så nu har mina fräknar börjat ge sig till känna.

väl i min hemstad hinner jag bara sätta ner foten på västeråsmark så ringer telefonen och det är J. Så jag hinner bara slänga mig hem för en dusch och sen åkte vi hem till J för lite mat, film och tvättning. det var fint och J är snäll och liksom månar om mig. jag har så svårt att bli månad om för att det känns så annorlunda från att få måna själv, om andra. jag menar bara att jag får dåligt samvete, fast det är helt sjukt eftersom det är det sista man vill när man månar om någon. jag vet ju det själv. det var samma sak i luleå med S hon månar och donar så att jag ska känna mig bekväm och välkommen och hej o hå. men jag reder mig iofs på egen hand, men just det där månandet. det är bra. så ska det ju va. jag vet ju själv, jag vill ju verkligen måna om någon ibland. man måste ju får känna de där känslorna när man själv bryr sig om någon. på nåt vis tror jag att det kan vara viktigt att få ge lite av sitt månande till någon för att få de där positiva endorfinerna till hjärnan så att man inte blir helt dum i huvudet. jo, jag tror det. att man kan bli det. om man hela tiden saknar någon att få måna om, bry sig om.

I dag ska jag jobba. sitter med en kopp kaffe och känner att lusten kommer till mig. jag vill blir klar som jag har tänkt. har satt en personlig deadline för att inte behöva stressa den sista månaden. på onsdag ska jag göra intervju också. det ska bli bra. kul. de här veckan kommer bli intensiv så därför borde jag stänga ner bloggen och börja skriva på annat håll. nu öppna jag fönstret, släpper in ljuset och låter allt bli som förr. låt kreativeten flöda.

jesus och via dolorosa och ägg. ägglossning. ja alltså vi hade en riktigt skön tipspromenad igår hos A och T. jag stod för den i vanlig ordning och A:s föräldrar var med och undrade var jag får allt i från. Jag skrattade generat och sa bara "google, internet där finns allt" . men mitt kritiska forskarsinne gör ändå att jag  kollar upp flera källor för att göra den perfekta tipspromenaden. "det blir nog en forskare av mig också en dag" - klappar mig själv på axeln. fast faktiskt fick jag en klapp av en forskare i onsdags på min axel i verkligeheten. vi ingår i samma team och hon klappade mig på ett sånt där kamratligt sätt, inte nedlåtande  på nåt vis. hon klappade med hela handen och höll kvar den en stund för att liksom  påpeka att du är en av oss. Åh, herregud känns nästan som att jag är med i en sekt. men vi är en trevlig sekt i så fall. vi fokuserar på konsten att låta alla tala och bli tilltalade samtidigt som vi är sådär äckligt nöjda med vad vi åstadkommit på någa timmar och vi säger "det gör inget om vi inte bestämmer nåt för det blir alltid nåt bra av det här. det viktiga är vi tar plats". sen dricker vi kaffe och fortsätter nåt sorts informellt seminarium. Jag har länge undrat vad forskare pratar om på fikarasten. nu vet jag. de pratar om diskmaskiner, fackförbund, politik, äppelkakor, framtiden, kaffe och böcker. "jag dricker helst kaffe med mjölk i...i går kom jag över en sån bra bok..." ja det ena ämnet överlappar det andra och jag som vill att de ska höra mimn röst, ta plats, jag vill inte känna mig som ungtuppen som inte vågar konversera om vardagssaker, småprata..men jag hinner inte ens flika in ett "jaha" ..."mm". det bli mest en nick och kanske ett "hahah" men det gör inget. för jag njuter. dessa intellektuella människor stimulerar mig som ingen annan. tänk mitt vårdjobb. inget ont om det. men tänk vad det inte stimulerar just Mig. inte på det intellektuella planet alltså. äntligen vet jag att jag hamnat så rätt. för jag trivs så bra med att lyssna och lära mig av människor som kan, som vet och som lär sig nytt hela tiden.

nåväl, det är väl inte klokt hur man kan komma in på sidospår. jag tänkte iaf på gårdagen när jag började skriva om hur jävla fantastiska vänner jag har som gör att det känns som att komma hem till sin familj.  H och H slöt upp och bjöd  på skönsång, sköna diskussioner och en massa vin och mat. jag märker mer o mer hur skönt det är att bara hänga hemma och äta, dricka vin o snacka om en massa skit o annat viktigt. H hade kollat upp ett hus där vi skulle kunna bo allesamman. men vet inte om hon fick nåt gensvar. jag tror att T var mest emot ett gemensamt husköp, han var lite seg i går och ville nog inte ens tänka tanken på att bo i hop med oss andra. haha, inte jag heller för den delen. jag är alldeles för enstörig för det. jag tror det bästa är när vi har våra sköna sammankomster och njuter av att träffas för att det var så länge sen sist.

S smsade och  i går och visade att hon verkligen tänker på mig. hon är en finfin vän. min fina S. Finaste J är utom räckhåll för tillfället. men det beror ju på att det inte hinns med just nu. vi hinns inte med. vet inte om jag heller hinner. jag är inte arg för det. jag vet att andra rynkar  på näsan och undrar vad vi håller på med egentligen. hur kan ni ha det så? hur står du ut? men ajg står ut för det är just J och inte vem som helst....jag tror faktiskt inte att någon kan rå på det vi har. Jag vet att det finns en o annan där ute som försöker fånga J.s uppmärksamhet...men jag vet ju att det inte går. jag skrattar åt saken och undrar om jag nånsin skulle kunna bry mig mindre.
sak samma, nu ska jag ut i det fina vädret. panta burkar. jag har rensat. det är otroligt vad jag är dålig på att panta burkar. men nu ska jag bli av med dem. göra plats, för nytt skräp. jag o J är precis lika där. fast J är värre. men jag samlar på skräp. jo, så måste det vara. jag ska i af ta ut lite skräp nu. nu ringer telefonen. det är säkert mitt andra S som ringer igen. jag missade henne nyss. hon är minst lika bra som det först nämnda S.et...bäst att svara.

jag fick ett mejl som gjorde mig lycklig. jag behövde inte alls någon betänketid. Ja, tack. Jag tackar alltså ja. Så skrev jag i mitt svar på mejlet flera gånger så att det inte skulle gå att misstolka mig. Det var min uppsats- handledare som hörde av sig och ville att jag skulle medverka i ett forskningsprojekt. Javisst! jag tar tjänstledigt och börjar med detsamma! Nu sitter jag här, och du läsare förväntar dig kanske att jag skulle skriva hur misslyckat det blev. nej då inte alls. karriären tog fart, med råge. det är så kul. jag känner mig förverkligad på nåt vis. och jag känner att jag verkligen ingår i ett team, de lyssnar på mig. lilla mig. vad har jag att komma med bland dessa intellektuella doktorer, docenter och allt vad det är? vi lär oss av varandra säger dem. jag känner att jag lär mig så mycket av att bara leva. men jag måste ju samtidigt våga leva också. jag tror att jag börjar hitta tillbaka till den där naturliga dödsångesten. jag gick förbi mitt gamla jobb härom kvällen, och såg en dam stå och diska i det gula ljuset från kökslampan. hon gnodde på besticken som om det var den viktigaste  uppgiften hon hade för kvällen. sedan tänkte jag att hon kanske gör samma sak varje kväll, varje dag. tillsammans med sin man tar hon promenader, tar beslut om vad de ska äta, hon bäddar rent varannan torsdag, han handlar varannan fredag och sen då. vad väntar de på? usch nej, tänkte jag. jag vill inte att ålderdomen ska bli en enda lång väntan på döden, nästa kliv till nästa arena. nej. jag fick rysningar och vände på huvudet och blicken mot mitt eget unga liv istället. jag som har så mycket framför mig, som har heeela livet framför mig. eller va va va? jag vill behålla den känslan av att alltid ha hela livet framför mig. jag blir alltid lite rädd när en dröm går i uppfyllelse, även om det är det jag har kämpat för. jag blir rädd att jag ska bli nöjd, punkt slut. nu har jag nått toppen och sedan får jag lov att tacka för mig. jag måste ju hem och diska och torka besticken innan min man kommer hem med maten som han handlat, ja det är väl fredag jämn vecka?
jag vill längta, drömma och åtrå resten av mitt liv. jag vill vänta på att just den där drömmen ska gå i uppfyllelse.

men det är skitjobbigt, rent ut sagt när två goda ting händer på en o samma gång. även om jag vill så blir jag rädd att det ska bli alldeles tryggt, tyst och tomt utan drömmar och utan längtan. fast jag vet att jag träffat rätt personer, rätt person för mig. jag vet att teamet vill utvecklas precis som jag. det är inspirerande att de är 20 - 25 år äldre än mig lever inte livet som om det skulle ta slut nån gång. utan mer som om detpågår i det oändliga och att det finns oändligt mycket att göra, det finns oändligt mycket att undersöka. det är också inspirerande att inspirera dig. du säger att du blir så inspirerad av mig och vi är så lika att vi spricker av iver att få upptäcka allt vi ska upptäcka tillsammans.
 
ok, det var det, alltså dagens viktigaste inlägg...nu måste jag bara kuta i väg och jobba. uh det kan ibland bli lite diffusa tider när man bestämmer allt själv, lägger tider, hur mycket som ska göras osv...men imorgon är det stort forskarmöte så jag måste göra mig förberedd på diverse inlägg. vi ses!

var på rusta i går. gick och plockade bland smått och gott vilket resulterade i att jag gjord av med över 600 svenska riksdaler. riktig slösmaja. alltså för vissa kanske 600 spänn inte är ett skit, men för min budget är det inte bra. klara sig är vad jag gör, men jag bör inte spontanshoppa för 600 kronor, på rusta dessutom. ointelligenta köp som två datorspel och en ljusslinga var några av inköpen. nåja, det är inget att sörja. lite tröstshopping är i alla fall att föredra framför tröstäta i mina ögon.
även om det inte var nyttoköp så var det åtminstone snyggt med den nya lampan i vardagsrummet. i helgen träffade jag några vänner och vi pratade om vänner. det var spännande då jag har lärt känna många nya vänner på kort tid. men hur vet man att det är vänner man skaffat sig, på riktigt? är det när man inte känner sig exkluderad i ett sammanhang? att känna sig sedd är nog en sammanfattning av allt som jag tycker att vänskap handlar om. jag känner inte dessa männiksor jättebra än, men ganska. det sköna är att vi pratar. vilket är a och o för mig i alla relationer. jag akn inte få nog av det. det vet alla som känner mig bra, att prata mycket är ett av mina kännetecken. det betyder inte att jag aldrig lyssnar, för det är ju en källa till att det uppstår någon vänskap överhuvudtaget!! jag funderar ofta på relationer då det präglar hela livet. jag tror att det är många människor som är upptagan me att bli älskade i stället för att älska. jag är en av dem i vissa fall. det är ju lätt att man utgår från att bli sedd först innan man ser någon annan.
vi kom i alla fal fram till att  gamla vänner är så sköna att ha, särskilt ju äldre man blir. jo, men det är ju dem som känner mig bäst. sedan är det ju såklart skönt att lära känna nya vänner så att man ibland får en ny chans. fast det har jag inget behov iofs då min nya och gamla vänner verkar se mig och det ger mig vad det kan ge. kärlek!! ja men jag tror att det uppstår ett sådant vänslapsförhållande när man inte kan se någon på något annat sätt än för vad den personen är. och då menar jag på ett bra sätt. ja, men jag är lycklig i alla fall. för jag känner mig älskad och nu är det bara att se till att älska tillbaka...