Oh mama!
det har varit mycket flygande på sista tiden. känner att jag inte slår ett slag för miljön just nu. men det var värt att förstöra miljön lite grann för snabbt kunna komma till Luleå och till min fina vän S. hon hade ordnat fest på fredagen i sitt kollektiv med en hög människor. jo, det är sant. det var en hel hög och det roliga med S och hennes vänner och bekantskaper är att man aldrig kan förvänta sig hur eller vad det kan vara för typer. ofta är det underbara människor och denna gång var människohögen helt fantastisk. en kavalkad av personligheter, bissarheter, tokigheter, ordväxlingar, åsikter, snubblande, berusade och busiga människor. The D- day, lördagen är oslagbar ett tag framöver...S hade bokat Lili & Susie till sin klubb och det var, må jag säga, en storartad upplevelse av nostalgi och förvåning över hur lycklig jag blev av att se, hänga och fotas tillsammans med duon. Nåväl, luleåresan var vårens mest kockrena utflykt. S och jag avslutade mitt besök med en trevlig picninc i solen. så nu har mina fräknar börjat ge sig till känna.
väl i min hemstad hinner jag bara sätta ner foten på västeråsmark så ringer telefonen och det är J. Så jag hinner bara slänga mig hem för en dusch och sen åkte vi hem till J för lite mat, film och tvättning. det var fint och J är snäll och liksom månar om mig. jag har så svårt att bli månad om för att det känns så annorlunda från att få måna själv, om andra. jag menar bara att jag får dåligt samvete, fast det är helt sjukt eftersom det är det sista man vill när man månar om någon. jag vet ju det själv. det var samma sak i luleå med S hon månar och donar så att jag ska känna mig bekväm och välkommen och hej o hå. men jag reder mig iofs på egen hand, men just det där månandet. det är bra. så ska det ju va. jag vet ju själv, jag vill ju verkligen måna om någon ibland. man måste ju får känna de där känslorna när man själv bryr sig om någon. på nåt vis tror jag att det kan vara viktigt att få ge lite av sitt månande till någon för att få de där positiva endorfinerna till hjärnan så att man inte blir helt dum i huvudet. jo, jag tror det. att man kan bli det. om man hela tiden saknar någon att få måna om, bry sig om.
I dag ska jag jobba. sitter med en kopp kaffe och känner att lusten kommer till mig. jag vill blir klar som jag har tänkt. har satt en personlig deadline för att inte behöva stressa den sista månaden. på onsdag ska jag göra intervju också. det ska bli bra. kul. de här veckan kommer bli intensiv så därför borde jag stänga ner bloggen och börja skriva på annat håll. nu öppna jag fönstret, släpper in ljuset och låter allt bli som förr. låt kreativeten flöda.