majsan

Fredag. C smsar och undrar om vi ska dricka vin. Oh, jag vill  gärna göra det kände jag. det kan alltid tolkas fel när man uttalar sig i fråga om alkohol och känslouttryck. men alla håller väl med om att efter en stressig vecka kan det vara hur skönt som helst att ta ett glas rött eller dylikt för att slappna av. det är ju inte det som är fel. egentligen. det som är fel är att det oftast inte blir att man delar på en flaska, man går ut och blir bjuden på drinkar. iaf blev det så i fredags. och jag gillade det. jag gillade den avslappnade stämningen mellan mig och C. vi pratade om att vara skilsmässobarn. i dag känns det som om man inte ska tala om att det kan vara hur uppslitande som helst att ens föräldrar separerade när man minst anade det. hur man fick deala med skuldkänslor och annat. nej, det ska man inte prata om för att den traditionella kärnfamiljen är död och i dag är det nästan bra för barn när föräldrar skiljer sig. eller jag förstår att du tycker att jag tar i nu, men lite sanning är det ju, men allt hänger på hur föräldrarna som separera hanterar situationen. nåväl, vi pratade inte bara om det men det är vad jag reflekterade över mest. vi tog en sväng ner till en bar i stan och väl där stötte vi på en rad bekanta ansikten. det allra mest glädjande var A och M som hade varit ute och ätit med sina herrar. Vi fick oss några goda skratt innan vi begav oss hem.
På lördagen var jag åter med om en härlig uppsluppen stämning, fast då i eskilstuna hos mina underbara kusiner. jag och syrran drog över för att fika lite och vi pratade om det mesta. så skön känsla att kunna göra det. och vilken kärlek. vilken omsorg som de sprider mellan varandra. det smittade av sig och när jag återvände till västerås bar ajg med mig denna känsla över hem till T och A där det var kalas för T som fyllde år. Jag ahde beställt en present på nätet som inte kommit pg a inte vet jag. så jag fick således gå ner på mina bara knän och förklara varför jag kom tomhänt. T verkade inte bry sig mer än ett ryck på axlarna och nöjde sig med en kram. tillsvidare vill säga. Eftersom det var kalas hamnade jag åter på stan i en bar, det var minst lika trevligt som dagen innan dock lite tröttare så när J ringde och ville åka hem slöt jag upp med honom och vi for hem och sov. I dag har dagen mest bestått av små fikor lite här och där. jag har samtalat med bland annat S som livet på ett inte så djupt sätt. men ändå. om framtiden. jag tror att dessa samtal går att härleda till att jag tidigare under dagen fick frågan " är du nöjd med tillvaron?". jag vet inte. eller jo jag vet. S förstod vad jag menade när jag sa att jag vill ha mer. jag har gjort det jag varit nyfiken på hittills. nu är det nya äventyr. ny tillvaro. men det ligger i luften. förändringarna kommer krypandes. eller stormande om man vill  för ibland kommer det en storm och jag är mitt i ögat och slungas runt. sedan verkar det dämpa sig. vilket är bra. för jag måste få hinna  med. Jag. lugnet själv. måste få ta det lugnt. men när man vet vad man vill. då har jag inte tid att vänta. jag är lite där nu. jag vet. jag vill. jag kommer att lyckas. Jag tror att det kan vara arbetsamt när många människor runt omkring i ens liv förändrar sin tillvaro, sina liv och man står där och ser på.  medan man själv måste fundera på vad fan man håller på med? även om man vet, man vet som bara den vad man gör, men man får inte till det... eller snarare man får till det, men det blir inte av, man tar inte för sig. jag tar inte för mig.

men nu kommer det pradoxala: jag tar ju för fan för mig, men inte tillräckligt kanske. jag syftar på karriären i första hand. varför förvaltar jag inte min chans? det går iofs utmärkt med forskningen, men det känns ändå som om jag står stilla. paradoxer och jag hör i hop. du som läst mitt tjafs tidigare vet. du vet hur jag resonerar fram och tillbaka i en enda röra. och så får det bli denna gång också. nu har min telefon ringt två gånger. bäst att kolla vem det är. har inte bemödat mig att svara än... inget personligt vänner!

det har varit mycket flygande på sista tiden. känner att jag inte slår ett slag för miljön just nu. men det var värt att förstöra miljön lite grann för snabbt kunna komma till Luleå och till min fina vän S. hon hade ordnat fest på fredagen i sitt kollektiv med en hög människor. jo, det är sant. det var en hel hög och det roliga med S och hennes vänner och bekantskaper är att man aldrig kan förvänta sig hur eller vad det kan vara för typer. ofta är det underbara människor och denna gång var människohögen helt fantastisk. en kavalkad av personligheter, bissarheter, tokigheter, ordväxlingar, åsikter, snubblande, berusade och busiga människor. The D- day, lördagen är oslagbar ett tag framöver...S hade bokat Lili & Susie till sin klubb och det var, må jag säga, en storartad upplevelse av nostalgi och förvåning över hur lycklig jag blev av att se, hänga och fotas tillsammans med duon. Nåväl, luleåresan var vårens mest kockrena utflykt. S och jag avslutade mitt besök med en trevlig picninc i solen. så nu har mina fräknar börjat ge sig till känna.

väl i min hemstad hinner jag bara sätta ner foten på västeråsmark så ringer telefonen och det är J. Så jag hinner bara slänga mig hem för en dusch och sen åkte vi hem till J för lite mat, film och tvättning. det var fint och J är snäll och liksom månar om mig. jag har så svårt att bli månad om för att det känns så annorlunda från att få måna själv, om andra. jag menar bara att jag får dåligt samvete, fast det är helt sjukt eftersom det är det sista man vill när man månar om någon. jag vet ju det själv. det var samma sak i luleå med S hon månar och donar så att jag ska känna mig bekväm och välkommen och hej o hå. men jag reder mig iofs på egen hand, men just det där månandet. det är bra. så ska det ju va. jag vet ju själv, jag vill ju verkligen måna om någon ibland. man måste ju får känna de där känslorna när man själv bryr sig om någon. på nåt vis tror jag att det kan vara viktigt att få ge lite av sitt månande till någon för att få de där positiva endorfinerna till hjärnan så att man inte blir helt dum i huvudet. jo, jag tror det. att man kan bli det. om man hela tiden saknar någon att få måna om, bry sig om.

I dag ska jag jobba. sitter med en kopp kaffe och känner att lusten kommer till mig. jag vill blir klar som jag har tänkt. har satt en personlig deadline för att inte behöva stressa den sista månaden. på onsdag ska jag göra intervju också. det ska bli bra. kul. de här veckan kommer bli intensiv så därför borde jag stänga ner bloggen och börja skriva på annat håll. nu öppna jag fönstret, släpper in ljuset och låter allt bli som förr. låt kreativeten flöda.

jag fick ett mejl som gjorde mig lycklig. jag behövde inte alls någon betänketid. Ja, tack. Jag tackar alltså ja. Så skrev jag i mitt svar på mejlet flera gånger så att det inte skulle gå att misstolka mig. Det var min uppsats- handledare som hörde av sig och ville att jag skulle medverka i ett forskningsprojekt. Javisst! jag tar tjänstledigt och börjar med detsamma! Nu sitter jag här, och du läsare förväntar dig kanske att jag skulle skriva hur misslyckat det blev. nej då inte alls. karriären tog fart, med råge. det är så kul. jag känner mig förverkligad på nåt vis. och jag känner att jag verkligen ingår i ett team, de lyssnar på mig. lilla mig. vad har jag att komma med bland dessa intellektuella doktorer, docenter och allt vad det är? vi lär oss av varandra säger dem. jag känner att jag lär mig så mycket av att bara leva. men jag måste ju samtidigt våga leva också. jag tror att jag börjar hitta tillbaka till den där naturliga dödsångesten. jag gick förbi mitt gamla jobb härom kvällen, och såg en dam stå och diska i det gula ljuset från kökslampan. hon gnodde på besticken som om det var den viktigaste  uppgiften hon hade för kvällen. sedan tänkte jag att hon kanske gör samma sak varje kväll, varje dag. tillsammans med sin man tar hon promenader, tar beslut om vad de ska äta, hon bäddar rent varannan torsdag, han handlar varannan fredag och sen då. vad väntar de på? usch nej, tänkte jag. jag vill inte att ålderdomen ska bli en enda lång väntan på döden, nästa kliv till nästa arena. nej. jag fick rysningar och vände på huvudet och blicken mot mitt eget unga liv istället. jag som har så mycket framför mig, som har heeela livet framför mig. eller va va va? jag vill behålla den känslan av att alltid ha hela livet framför mig. jag blir alltid lite rädd när en dröm går i uppfyllelse, även om det är det jag har kämpat för. jag blir rädd att jag ska bli nöjd, punkt slut. nu har jag nått toppen och sedan får jag lov att tacka för mig. jag måste ju hem och diska och torka besticken innan min man kommer hem med maten som han handlat, ja det är väl fredag jämn vecka?
jag vill längta, drömma och åtrå resten av mitt liv. jag vill vänta på att just den där drömmen ska gå i uppfyllelse.

men det är skitjobbigt, rent ut sagt när två goda ting händer på en o samma gång. även om jag vill så blir jag rädd att det ska bli alldeles tryggt, tyst och tomt utan drömmar och utan längtan. fast jag vet att jag träffat rätt personer, rätt person för mig. jag vet att teamet vill utvecklas precis som jag. det är inspirerande att de är 20 - 25 år äldre än mig lever inte livet som om det skulle ta slut nån gång. utan mer som om detpågår i det oändliga och att det finns oändligt mycket att göra, det finns oändligt mycket att undersöka. det är också inspirerande att inspirera dig. du säger att du blir så inspirerad av mig och vi är så lika att vi spricker av iver att få upptäcka allt vi ska upptäcka tillsammans.
 
ok, det var det, alltså dagens viktigaste inlägg...nu måste jag bara kuta i väg och jobba. uh det kan ibland bli lite diffusa tider när man bestämmer allt själv, lägger tider, hur mycket som ska göras osv...men imorgon är det stort forskarmöte så jag måste göra mig förberedd på diverse inlägg. vi ses!

men min vardag är inte vad jag trodde vardag präglades av. jag hinner knappast tvätta, diska eller städa. min vardag är inte det den borde vara. vill ju att vardagen ska vara allt det där som jag menar med vardag. alltså, begreppet vardag innefattar för min del att dammsuga, skura toalettsitsen, laga mat, umgås etc. men är det vad folk gör till vardags? är det så att begreppet vardag har fått ny betydelse som i ett paradigmskifte?

i dag te x har jag klistrat upp några artiklar på väggen, ätit glass, badat och gurglat halsen. låter som vardagssysslor i och för sig. men ingen vardag är den andra lik. mina veckor bara går och jag har inte hunnit ha min vardag som jag så längtar efter. eller snarare ; jag ahr inte ansträngt mig för min vardag. ibland när jag känner jag att jag är så otroligt duktig bara för att jag diskat. fått nåt gjort.  då har jag uppfyllt min vardagskvot. men vardag, tänker du? måste man städa bara för att det ska vara en vardagsyssla? Betyder inte vardag något man gör varje dag? Jo, det är klart det gör. men det är ett gammalt ord och i tidernas begynnelse så städades det och diskades det i de svenska hemmen var eviga dag!

äsch, det jag vill säga egentligen är att jag är så otroligt missnöjd med mig själv, när jag inte lyckas få till min vardag med att tvätta lite, klippa tånaglarna lite och kanske arbeta lite. jag bara gör inget vettigt alls. hur mycket kan man få glida runt som människa innan det är nog? det är ju vardag hör hur ju du skriker. Men öhh, säger jag. så då är det okej att ha så mycket tid som jag har och ändå inte uppfylla min vardag med vettiga saker?

har du så mycket tid? väser mitt samvete. Jag vet, det hela är simpelt. jag slösar med tiden, det är det mest vardagliga jag har ; tid. det är den jag ger bort till timmar med att glida. jag ödslar tid på skit. det största projektet jag någonsin haft får inte min tid. jo, så kom jag fram till det. egentligen handlar hela det här inlägget om ett resonemang kring mitt dåliga samvete och stress över att jag borde göra lägga ner mer tid på min framtid. problemet är bara att det finns för mycket som är kul nu att jag inte räcker till. jaja...lycka till majsan!

just som solen ger sig till känna och jag vaknar på ett strålande humör ser jag något glittra i ögonvrån. jag har slagit mig ner vid datorn och ser något tjockt och vitt glittra under köksbordet. spindelnät! solens strålar kommer inget undan. det går inte att dölja något en solig dag, allt kommer fram. klassiskt problem med damm och annat som inte hinner undan solens strålar. men det gör inte så mycket då solen även tränger in i min hjärna och påverkar mitt humör till det bättre. men i alla fall. spindelnätet. det som är lite otäckt med det hela är att det inte finns någon spindel. varför ser man alltid spindelnät utan någon spindel? eller allt som oftast i alla fall. Nu är frågan, var har spindeljäveln tagit vägen? eftersom den inte är hemma, är den hos en spindelkompis och var bor den någonstans? under min soffa? har de haft en sleepover i natt? och hur många spindlar bor i min lägenhet egentligen? kan det vara så att det är ett helt spindelkvarter hos mig, är min lägenhet en yta så stor för en spindel att det innebär en hel stad för de åttabenta äcklen? kanske bor det bara en en spindel här, men den är i så fall inte hemma eller har flyttat till ett bättre ställe under diskbänken. spindlar är ju inget flockdjur så det troliga är väl inte att de har ett megaparty mellan plankorna i sängen. fast i skrivande stund börjar det klia på min kropp och jag kikar över axeln varannan minut.  för dämpa ångesten inser jag vad som måste göras. googla spindelnät!!

alltså google har en otrolig förmåga att bota min ångest, jag har fått svar på många stora frågot i livet via google, nätdoktorn kan slänga sig i väggen!

nu har jag googlat och en av träffarna gav olika bloggar om spindelnät, det är alltså fler stackare som sitter och fördriver tiden genom att skriva om spindelnät. detta spännande ämne är alltså inte bara en kufs, som jag. scrollar man längre ner i sökningen så dyker en länk upp som heter korta frisyrer. vad har det med spindelnät att göra? kanske är finns det någon kort frisyr som är spindelnätsliknande. Scrollar jag lite till så får jag reda på att det är inte aktuellt med en spindelnätsfrisyr, numera är det tjockt hår som gäller.
detta får mig raskt att associera till de  där riktigt ludna spindlarna som trivs bäst i regnskogen. nu får jag rysningar längs ryggraden, och känner mig lite yr och spyfärdig. här har google en brist, jag tänker inte googla fågelspindel för då svimmar jag troligtvis. google har inte förmågan att hämta ett glas vatten och badda mig i pannan. men jag är lite sugen ändå, jag får vänta tills mitt sällskap kommer och håller mig i handen.
Nu ska jag gå och krascha någons hem och förgöra den lilla spindelby som har valt min lägenhet som hem. jag kommer förmodligen skaka sängkläderna tolv gånger innan jag lägger mig i den i kväll.

i dag har pappa varit död i en månad. jag tände ett ljus i en kyrka i går. jag är inte religiös, men i kyrkan finns ett lugn som tilltalar mig. till en början kändes det obekvämt då pappa var ateist. men det var inte för hans skulle jag gick dit. det var för min egen skull. i dag har jag i stället, för pappas skull, tänkt på honom. jag tänker att jag vill ha honom tillbaka. jag vill kunna ringa honom och snacka skit i nån timme, eller kunna ringa honom bara för att få höras hans röst igen. det var många gånger jag var besviken på min pappa, men nu kan jag inte ens vara det.

jag har upptäckt att jag ofta pratar högt för mig själv, det har jag gjort länge iofs. men nu pratar jag högt och tilltalar pappa när jag är ensam. det är ganska skönt för ofta vet jag vad han skulle ha svarat. jag känner hans närvaro.

den enda gången jag inte kände hans närvaro var på begravningen. den var så overklig att jag inte kunde känna honom. men annars hör jag pappas röst och känner hans närvaro hela tiden. hans röst ekar i huvudet dag som natt. jag är så ledsen över att han inte finns kvar längre. en vecka innan pappa dog var hemma hos honom och stannade över natten, nu har det gått en månad sedan dess. det är inte så lång tid egentligen, med tanke på hur lång tid jag kommer att vara utan honom.