pappa...
i dag har pappa varit död i en månad. jag tände ett ljus i en kyrka i går. jag är inte religiös, men i kyrkan finns ett lugn som tilltalar mig. till en början kändes det obekvämt då pappa var ateist. men det var inte för hans skulle jag gick dit. det var för min egen skull. i dag har jag i stället, för pappas skull, tänkt på honom. jag tänker att jag vill ha honom tillbaka. jag vill kunna ringa honom och snacka skit i nån timme, eller kunna ringa honom bara för att få höras hans röst igen. det var många gånger jag var besviken på min pappa, men nu kan jag inte ens vara det.
jag har upptäckt att jag ofta pratar högt för mig själv, det har jag gjort länge iofs. men nu pratar jag högt och tilltalar pappa när jag är ensam. det är ganska skönt för ofta vet jag vad han skulle ha svarat. jag känner hans närvaro.
den enda gången jag inte kände hans närvaro var på begravningen. den var så overklig att jag inte kunde känna honom. men annars hör jag pappas röst och känner hans närvaro hela tiden. hans röst ekar i huvudet dag som natt. jag är så ledsen över att han inte finns kvar längre. en vecka innan pappa dog var hemma hos honom och stannade över natten, nu har det gått en månad sedan dess. det är inte så lång tid egentligen, med tanke på hur lång tid jag kommer att vara utan honom.