Det här med att tänka på sig själv ibland...
"Du måste fan vara lite mer egoistisk!" Helt plötsligt tittade hon mig rakt i ögonen och sa så. Sedan fortsatte hon, "du tänker altid mer på andra, du kommer bli olycklig". Jag kände mig först otroligt skamsen och bortgjord på något vis. "Är det fel att tänka på andra", tänkte jag. Sedan förstod jag att hon hade rätt.
Jag tror att det är lätt att ta skydd av altruismen. Jag menar att jag ofta är självuppoffrande eftersom mitt handlande i många situationer har ett negativt motiv.
Det gör ont att komma underfund med att jag faktiskt misshandlar mig själv i stället för att vara egoistisk och faktiskt ta ansvar för mitt liv i stället för andras. Det blir helt plötsligt absurt att tänka på att man skulle göra allt för en person eller flera personer och totalt strunta i sina egna behov. Då kan inte den egna lyckan existera. Jag anser att det inte endast går att leva på att göra andra lyckliga och se till andras behov utan att tillgodose sina egna. Detta argument gör även att jag vågar påstå att det finns inget ont med egoism. För mycket och för lite av egoism skadar dig själv, så egoism är i sig gott ( jag tror att en biolog skulle kalla det för mutualism, men när det inte handlar om förökning så vet jag inget vetenskapligt begrepp kring detta).
Alltså, det som är ont med egoism är när en människa helt och hållet utför handlingar som är till fördel för sin egen del utan att se till någon annans behov. Detta skulla jag säga leder till olycka, eftersom följden av det skulle bli att den människan inte skulle uppleva vänskap och känslorna av att göra någon annan lycklig eller att faktist vara lycklig tillsammans med någon annan. Därmed överlever en sådan människa inte och måste ändra sitt beteende. Detta argument är enkelt och hårddraget, men principen tror jag på.
Den goda egoismen är när man ser till sina egna behov och utför handlingar med positiva motiv. Såsom att vilja känna lycka i kombination med andras lycka.
Det är så socialism och demokrati fungerar. Dessa går inte att utveckla med endast en röst, en människa. Vi måste samspela och se till varandras behov.
Jag kände mig gladare än någonsin över att min vän hade uppmärksammat ett beteende som var skadligt för mig. Jag kände att jag faktiskt finns och förtjänar en lycka som jag måste ta ansvar för själv. Det jag åstadkommer i livet beror inte på hur andra har det, utan på hur jag lever med andra i en gemenskap!
( Bara för att jag gillar att dra saker tills sin spets: det värsta är väl att jag trodde att jag gjort något bra, men egentligen är mitt beteende en skada för demokratin!! = slutsats)
Jag tror att det är lätt att ta skydd av altruismen. Jag menar att jag ofta är självuppoffrande eftersom mitt handlande i många situationer har ett negativt motiv.
Det gör ont att komma underfund med att jag faktiskt misshandlar mig själv i stället för att vara egoistisk och faktiskt ta ansvar för mitt liv i stället för andras. Det blir helt plötsligt absurt att tänka på att man skulle göra allt för en person eller flera personer och totalt strunta i sina egna behov. Då kan inte den egna lyckan existera. Jag anser att det inte endast går att leva på att göra andra lyckliga och se till andras behov utan att tillgodose sina egna. Detta argument gör även att jag vågar påstå att det finns inget ont med egoism. För mycket och för lite av egoism skadar dig själv, så egoism är i sig gott ( jag tror att en biolog skulle kalla det för mutualism, men när det inte handlar om förökning så vet jag inget vetenskapligt begrepp kring detta).
Alltså, det som är ont med egoism är när en människa helt och hållet utför handlingar som är till fördel för sin egen del utan att se till någon annans behov. Detta skulla jag säga leder till olycka, eftersom följden av det skulle bli att den människan inte skulle uppleva vänskap och känslorna av att göra någon annan lycklig eller att faktist vara lycklig tillsammans med någon annan. Därmed överlever en sådan människa inte och måste ändra sitt beteende. Detta argument är enkelt och hårddraget, men principen tror jag på.
Den goda egoismen är när man ser till sina egna behov och utför handlingar med positiva motiv. Såsom att vilja känna lycka i kombination med andras lycka.
Det är så socialism och demokrati fungerar. Dessa går inte att utveckla med endast en röst, en människa. Vi måste samspela och se till varandras behov.
Jag kände mig gladare än någonsin över att min vän hade uppmärksammat ett beteende som var skadligt för mig. Jag kände att jag faktiskt finns och förtjänar en lycka som jag måste ta ansvar för själv. Det jag åstadkommer i livet beror inte på hur andra har det, utan på hur jag lever med andra i en gemenskap!
( Bara för att jag gillar att dra saker tills sin spets: det värsta är väl att jag trodde att jag gjort något bra, men egentligen är mitt beteende en skada för demokratin!! = slutsats)
Jämställdhet - ett livsmedel
Min dag erbjöd mig en tilltagande ilska. Först låg den mest och plaskade sömnigt på ytan, men efter att gäspandes lyssnat på en man som självsäkert kritiserat, nästintill förkastat postmodernismen och tillskrivit den en ny titel: relativitisk. För mig ett oerhört underligt resonemang, det är mycket troligt att jag missade viktig information av mitt eget gäspljud som alltså fyllde mina öron mellan varven. Efter en diskussion om vetenskaplig forsknings olika grundläggande begrepp och förhållningssätt sa föreläsaren: " å så har vi det här med feminism, det är handlar ju om jämställdhet, i dag är det ju ganska jämställt o så dåå, jaa asså vi har kommit långt i Sverige om man ser tillbaka i tiden dåå"
Förvisso, tänker jag, men jag känner mig inte motiverad att diskutera eftersom jag ofta uttrycker mina åsikter i den här klassen och när jag gör det så ökar pressen på mig att ALLTID ha en åsikt och då särskilt om feminism. Jag önskar att jag inte tänkte så, eftersom det är viktigt att på ett avslappnat sätt kunna tala om vad man tycker och tänker. Fast jag vet ju vad det beror på, jag är en ung tjej som uttrycker starka åsikter som försöker att inte krypa i hop till en boll med huvudet mellan knäna när jag pratar i grupp, jag respekterar andras åsikter, men framför gärna mina egna så självsäkert det bara går. Ibland är jag lite rädd för att verka uppblåst. I dag höll jag mig alltså trots detta.
Fast det tog inte lång tid förrän samma man som kritiserade postmodernismen utan några egentliga belägg, även kritiserade feminismen för att vara dum. Föreläsaren ställer frågan om det finns någon motsatts till feminismen, om inte? varför gör det inte det? Det tar inte lång tid innan den omnämnde mannen har ett svar. " Det finns ingen motsatts eftersom feminism är motsägelsefull, finns inget vetenskapligt som stärker teorierna" han fortsätter samtidigt som han lutar sig bekvämt bakåt sittandes på en stol, "feminism är så dumt så det går inte att utveckla någon motsatts" (ähh, det är ju han som är så dum som inte förstår feminismen och att det inte behövs någon motsatts eftersom feminism är så bra)
Jag har slutat gäspa och ser rött, en kvinna famför mig fattar mod till sig och säger med hög röst " nu måste jag protestera" . Ytterliggare några kvinnor håller med genom att nicka. Jag tänker "bra tjejen, kör på för fan, jag backar upp dig" . Med stigande puls harklar jag mig och antecknar några punkter som jag tänker säga så fort kvinnan framför mig är färdig. Hon pratar om lika lön för lika arbete och det låter bra. Föreläsaren säger att lönefrågan är ju nästan borta eftersom det är så pass jämställt mellan könen i dag.
Nu passar jag på, jag lutar mig bakåt lite bekvämt sätter armarna i kors och fräser till " men alltså, även om lönerna skulle vara jämställda mellan könen så är det inte jämställt i samhället. Vi kan se svart på vitt att löneskillnaderna mellan könen har minskat. Men, det finns ju ett annat förtryck som jag tycker är värre. Det är det dolda som vi inte kan mäta och sedan skriva ner på ett papper. Det är något som vi måste medvetet betrakta. Det är sociala mönster". (okej, det går att mäta och skriva ner, men det blir inte lika svart på vitt dels för att det är dolt och för att få människor erkänner ett förstryck om det inte är vetenskapligt mätbart.)
Föreläsaren och några andra nickar.
Men jag går inte hem från föreläsningen och är nöjd. Nej, jag är missnöjd!! Det är skandal att diskussionerna på en modern högskola i dag utgår från att alla som deltar eller är närvarande under diskussionen är heterosexuella, vita och har inga funktionshinder. Jag tycker även att det faktiskt glöms bort att det finns människor med psykiska problem som diskrimineras. Jag håller dock före att alla har rätt att uttrycka sina åsikter.
Efter diskussionen om feminsim diskuterar vi andra värderinga och normer. Någon ifrågasätter min åsikt om att jag tillskriver djur samma värde som människor. "Är du vegeterian, annars är det ju
motsägelsefullt".
Jag tänker , "är du dum i huvudet, för i så fall kan du ju hålla käften"
Jo, jag blev lite ilsken och tänkte så. Men på hemvägen fylldes jag av mer mogna tankar. Jag undrar hur vi diskuterar i dag? Ingenting kommer att förändras om det hela tiden ska förutsättas att vi som diskuterar är på ett visst sätt, tillhör normen osv. Dessutom vore det mycket mer intelligent av mig att verkligen uttrycka mina åsikter i sådana diskussioner i stället för att vara trött på dem, för jag är grymt trött på att behöva försvara mig. I stället ska jag tillfället i akt att påverka, eller väcka en tanke hos förhoppningsvis minst en person. Det är ju inte lika effektfullt att diskutera med likasinnade, i alla fall inte om man vill ha en förändring. Jag vill ju tjäna mitt syfte att påverka till ett bättre samhälle där alla är lika mycket värda utan att mätas utifrån en norm. Jämställdhet helt enkelt!
Förvisso, tänker jag, men jag känner mig inte motiverad att diskutera eftersom jag ofta uttrycker mina åsikter i den här klassen och när jag gör det så ökar pressen på mig att ALLTID ha en åsikt och då särskilt om feminism. Jag önskar att jag inte tänkte så, eftersom det är viktigt att på ett avslappnat sätt kunna tala om vad man tycker och tänker. Fast jag vet ju vad det beror på, jag är en ung tjej som uttrycker starka åsikter som försöker att inte krypa i hop till en boll med huvudet mellan knäna när jag pratar i grupp, jag respekterar andras åsikter, men framför gärna mina egna så självsäkert det bara går. Ibland är jag lite rädd för att verka uppblåst. I dag höll jag mig alltså trots detta.
Fast det tog inte lång tid förrän samma man som kritiserade postmodernismen utan några egentliga belägg, även kritiserade feminismen för att vara dum. Föreläsaren ställer frågan om det finns någon motsatts till feminismen, om inte? varför gör det inte det? Det tar inte lång tid innan den omnämnde mannen har ett svar. " Det finns ingen motsatts eftersom feminism är motsägelsefull, finns inget vetenskapligt som stärker teorierna" han fortsätter samtidigt som han lutar sig bekvämt bakåt sittandes på en stol, "feminism är så dumt så det går inte att utveckla någon motsatts" (ähh, det är ju han som är så dum som inte förstår feminismen och att det inte behövs någon motsatts eftersom feminism är så bra)
Jag har slutat gäspa och ser rött, en kvinna famför mig fattar mod till sig och säger med hög röst " nu måste jag protestera" . Ytterliggare några kvinnor håller med genom att nicka. Jag tänker "bra tjejen, kör på för fan, jag backar upp dig" . Med stigande puls harklar jag mig och antecknar några punkter som jag tänker säga så fort kvinnan framför mig är färdig. Hon pratar om lika lön för lika arbete och det låter bra. Föreläsaren säger att lönefrågan är ju nästan borta eftersom det är så pass jämställt mellan könen i dag.
Nu passar jag på, jag lutar mig bakåt lite bekvämt sätter armarna i kors och fräser till " men alltså, även om lönerna skulle vara jämställda mellan könen så är det inte jämställt i samhället. Vi kan se svart på vitt att löneskillnaderna mellan könen har minskat. Men, det finns ju ett annat förtryck som jag tycker är värre. Det är det dolda som vi inte kan mäta och sedan skriva ner på ett papper. Det är något som vi måste medvetet betrakta. Det är sociala mönster". (okej, det går att mäta och skriva ner, men det blir inte lika svart på vitt dels för att det är dolt och för att få människor erkänner ett förstryck om det inte är vetenskapligt mätbart.)
Föreläsaren och några andra nickar.
Men jag går inte hem från föreläsningen och är nöjd. Nej, jag är missnöjd!! Det är skandal att diskussionerna på en modern högskola i dag utgår från att alla som deltar eller är närvarande under diskussionen är heterosexuella, vita och har inga funktionshinder. Jag tycker även att det faktiskt glöms bort att det finns människor med psykiska problem som diskrimineras. Jag håller dock före att alla har rätt att uttrycka sina åsikter.
Efter diskussionen om feminsim diskuterar vi andra värderinga och normer. Någon ifrågasätter min åsikt om att jag tillskriver djur samma värde som människor. "Är du vegeterian, annars är det ju
motsägelsefullt".
Jag tänker , "är du dum i huvudet, för i så fall kan du ju hålla käften"
Jo, jag blev lite ilsken och tänkte så. Men på hemvägen fylldes jag av mer mogna tankar. Jag undrar hur vi diskuterar i dag? Ingenting kommer att förändras om det hela tiden ska förutsättas att vi som diskuterar är på ett visst sätt, tillhör normen osv. Dessutom vore det mycket mer intelligent av mig att verkligen uttrycka mina åsikter i sådana diskussioner i stället för att vara trött på dem, för jag är grymt trött på att behöva försvara mig. I stället ska jag tillfället i akt att påverka, eller väcka en tanke hos förhoppningsvis minst en person. Det är ju inte lika effektfullt att diskutera med likasinnade, i alla fall inte om man vill ha en förändring. Jag vill ju tjäna mitt syfte att påverka till ett bättre samhälle där alla är lika mycket värda utan att mätas utifrån en norm. Jämställdhet helt enkelt!
more unhappy than Falcon Crest´s Lance
Bland många saker som gör mig glad, är en av dem bästa sakerna när jag listar ut hur människor fungerar. Vi är ju alla unika och bla bla bla...men det är ändå intressant med likheterna. Det är mest intressant när jag lär känna nya människor och jag tycker att jag till en början förstår hur den här personen verkligen är.
Nyligen lärde jag känna en människa som uttryckte en sån stark styrka och mycket god självkänsla. Nu har det uppdagats att den här personen egentligen inte är en övermänniska som man först skulle kunna tro. Nej, den här människan är precis som alla andra; beroende av stöd, beroende av samvaro, beroende av andras åsikter och uppskattning. Den här personen har upplevt många hemska saker, och många trevliga saker sm troligtvis har gjort denne till en stark person. Dock, har detta även yttrats i form av att vilja hjälpa andra människor, men i den egna nöden inte vilja ha någon hjälp själv. Dessutom har det även visat sig att den här personen har svårigheter med andra människor som visar självsäkerhet och styrka. Den kombinationen är helt förödande för att kunna bygga relationer. Hur ska det gå om man endast kan hjälpa andra, men aldrig visa sin egen sorg eller sitt eget behov av stöd?
Nyligen lärde jag känna en människa som uttryckte en sån stark styrka och mycket god självkänsla. Nu har det uppdagats att den här personen egentligen inte är en övermänniska som man först skulle kunna tro. Nej, den här människan är precis som alla andra; beroende av stöd, beroende av samvaro, beroende av andras åsikter och uppskattning. Den här personen har upplevt många hemska saker, och många trevliga saker sm troligtvis har gjort denne till en stark person. Dock, har detta även yttrats i form av att vilja hjälpa andra människor, men i den egna nöden inte vilja ha någon hjälp själv. Dessutom har det även visat sig att den här personen har svårigheter med andra människor som visar självsäkerhet och styrka. Den kombinationen är helt förödande för att kunna bygga relationer. Hur ska det gå om man endast kan hjälpa andra, men aldrig visa sin egen sorg eller sitt eget behov av stöd?
until death comes...
ska det bara vara så här? hon frågade mig det och jag stod och skakade. det var alldeles kallt. men det var vackert och stillsamt.
döden känns kall. så kändes det i fredags i alla fall. ändå har jag aldrig kännt mer närhet med någon. det är hemskt och fint på samma gång. det känns som om man vill göra allt men ändå vet man att man inte kan göra något. när min trötthet tog över mina tankar kändes skämdes jag, men då bytte ajg ut tankarna till minnen. från första dagen tillsammans till sista. det var en ära att få vara där vid sista andetaget. det är en underlig känsla att klä på en död människa i hennes finaste kläder och sedan bara lämna henne för att åke hem och sova, eftersom mitt liv går vidare och det gör det som om inget har hänt.
men det har hänt något och det viktigaste jag har nu är mig själv och mina minnen och tankar om henne. det är viktigt att tänka att mitt liv går vidare och att jagär en erfarenhet rikare och äran gör det hela mycket lättare. det är bland det vackraste och hemska som jag varit med om, att finnas där tills döden kommer...
döden känns kall. så kändes det i fredags i alla fall. ändå har jag aldrig kännt mer närhet med någon. det är hemskt och fint på samma gång. det känns som om man vill göra allt men ändå vet man att man inte kan göra något. när min trötthet tog över mina tankar kändes skämdes jag, men då bytte ajg ut tankarna till minnen. från första dagen tillsammans till sista. det var en ära att få vara där vid sista andetaget. det är en underlig känsla att klä på en död människa i hennes finaste kläder och sedan bara lämna henne för att åke hem och sova, eftersom mitt liv går vidare och det gör det som om inget har hänt.
men det har hänt något och det viktigaste jag har nu är mig själv och mina minnen och tankar om henne. det är viktigt att tänka att mitt liv går vidare och att jagär en erfarenhet rikare och äran gör det hela mycket lättare. det är bland det vackraste och hemska som jag varit med om, att finnas där tills döden kommer...
well he´s the face, i'm lost in space...
det kunde jag ju egentligen ha förstått! finlandskryssningar är ju ångestframkallande. jag tänkte nog på det när jag tackade jag till att följa med. fast en av mina egenskaper är att alltid, eller åtminstone ofta, tänka efter jag har handlat. det som har etsat sig fast i minnet från kryssningen är egentligen inte all fyllon och de där killarna som kallade mig "jäävla fetto, jäävla hooora!" Det är inte heller looptroops spelning eller kjellvanders spelning eller förfesten i hytten. Det som vägrar lämna mitt huvud var den där människan som verkar följa mig, eller så är det jag som följer honom. under hela resan så undrade jag var jag sett honom förut..sen kom jag på att jag sett honom på så många ställen att det var därför det var så svårt att placera honom. nu kan det verka som om det är något romantiskt eller passionerat över det här..men det är det inte..det är mer bara underligt hur vi hela tiden lyckas ses på så olika ställen. det bör tilläggas att vi aldrig har pratat med varandra eller hälsat eller på något vis vet något om varandra..
det enda vi vet är att vi känner igen varandra. hur kan jag då veta att han känner igen mig? därför att vi alltid utbyter igenkännande blickar, det räcker egentligen för att bekräfta det för mig. men just denna gång var det som ett uppvaknande från min sida. jag förstod vem han var, varför jag kände igen honom så mycket. jag har ingen aning om var han bor, var han kommer ifrån osv osv....
uppvaknandet ledde till att jag ville leta upp honom och bara säga: "jag känner igen dig..känner du igen mig?"
vi har följt varandra sedan tidig ungdom, det är det som är så fascinerande. vad har det för betydelse för oss..?
antagligen ingen, men för mig som håller fast vid min ödestro är det intressant att grubbla på. det är en känsla som onekligen är speciell eftersom jag inte kan glömma hans sätt att se igenkännande på mig när vi möts..
det är det som gör det så spännande och egentligen skulle det vara förödande för oss om vi skulle prata med varandra..
det enda vi vet är att vi känner igen varandra. hur kan jag då veta att han känner igen mig? därför att vi alltid utbyter igenkännande blickar, det räcker egentligen för att bekräfta det för mig. men just denna gång var det som ett uppvaknande från min sida. jag förstod vem han var, varför jag kände igen honom så mycket. jag har ingen aning om var han bor, var han kommer ifrån osv osv....
uppvaknandet ledde till att jag ville leta upp honom och bara säga: "jag känner igen dig..känner du igen mig?"
vi har följt varandra sedan tidig ungdom, det är det som är så fascinerande. vad har det för betydelse för oss..?
antagligen ingen, men för mig som håller fast vid min ödestro är det intressant att grubbla på. det är en känsla som onekligen är speciell eftersom jag inte kan glömma hans sätt att se igenkännande på mig när vi möts..
det är det som gör det så spännande och egentligen skulle det vara förödande för oss om vi skulle prata med varandra..