Jämställdhet - ett livsmedel
Min dag erbjöd mig en tilltagande ilska. Först låg den mest och plaskade sömnigt på ytan, men efter att gäspandes lyssnat på en man som självsäkert kritiserat, nästintill förkastat postmodernismen och tillskrivit den en ny titel: relativitisk. För mig ett oerhört underligt resonemang, det är mycket troligt att jag missade viktig information av mitt eget gäspljud som alltså fyllde mina öron mellan varven. Efter en diskussion om vetenskaplig forsknings olika grundläggande begrepp och förhållningssätt sa föreläsaren: " å så har vi det här med feminism, det är handlar ju om jämställdhet, i dag är det ju ganska jämställt o så dåå, jaa asså vi har kommit långt i Sverige om man ser tillbaka i tiden dåå"
Förvisso, tänker jag, men jag känner mig inte motiverad att diskutera eftersom jag ofta uttrycker mina åsikter i den här klassen och när jag gör det så ökar pressen på mig att ALLTID ha en åsikt och då särskilt om feminism. Jag önskar att jag inte tänkte så, eftersom det är viktigt att på ett avslappnat sätt kunna tala om vad man tycker och tänker. Fast jag vet ju vad det beror på, jag är en ung tjej som uttrycker starka åsikter som försöker att inte krypa i hop till en boll med huvudet mellan knäna när jag pratar i grupp, jag respekterar andras åsikter, men framför gärna mina egna så självsäkert det bara går. Ibland är jag lite rädd för att verka uppblåst. I dag höll jag mig alltså trots detta.
Fast det tog inte lång tid förrän samma man som kritiserade postmodernismen utan några egentliga belägg, även kritiserade feminismen för att vara dum. Föreläsaren ställer frågan om det finns någon motsatts till feminismen, om inte? varför gör det inte det? Det tar inte lång tid innan den omnämnde mannen har ett svar. " Det finns ingen motsatts eftersom feminism är motsägelsefull, finns inget vetenskapligt som stärker teorierna" han fortsätter samtidigt som han lutar sig bekvämt bakåt sittandes på en stol, "feminism är så dumt så det går inte att utveckla någon motsatts" (ähh, det är ju han som är så dum som inte förstår feminismen och att det inte behövs någon motsatts eftersom feminism är så bra)
Jag har slutat gäspa och ser rött, en kvinna famför mig fattar mod till sig och säger med hög röst " nu måste jag protestera" . Ytterliggare några kvinnor håller med genom att nicka. Jag tänker "bra tjejen, kör på för fan, jag backar upp dig" . Med stigande puls harklar jag mig och antecknar några punkter som jag tänker säga så fort kvinnan framför mig är färdig. Hon pratar om lika lön för lika arbete och det låter bra. Föreläsaren säger att lönefrågan är ju nästan borta eftersom det är så pass jämställt mellan könen i dag.
Nu passar jag på, jag lutar mig bakåt lite bekvämt sätter armarna i kors och fräser till " men alltså, även om lönerna skulle vara jämställda mellan könen så är det inte jämställt i samhället. Vi kan se svart på vitt att löneskillnaderna mellan könen har minskat. Men, det finns ju ett annat förtryck som jag tycker är värre. Det är det dolda som vi inte kan mäta och sedan skriva ner på ett papper. Det är något som vi måste medvetet betrakta. Det är sociala mönster". (okej, det går att mäta och skriva ner, men det blir inte lika svart på vitt dels för att det är dolt och för att få människor erkänner ett förstryck om det inte är vetenskapligt mätbart.)
Föreläsaren och några andra nickar.
Men jag går inte hem från föreläsningen och är nöjd. Nej, jag är missnöjd!! Det är skandal att diskussionerna på en modern högskola i dag utgår från att alla som deltar eller är närvarande under diskussionen är heterosexuella, vita och har inga funktionshinder. Jag tycker även att det faktiskt glöms bort att det finns människor med psykiska problem som diskrimineras. Jag håller dock före att alla har rätt att uttrycka sina åsikter.
Efter diskussionen om feminsim diskuterar vi andra värderinga och normer. Någon ifrågasätter min åsikt om att jag tillskriver djur samma värde som människor. "Är du vegeterian, annars är det ju
motsägelsefullt".
Jag tänker , "är du dum i huvudet, för i så fall kan du ju hålla käften"
Jo, jag blev lite ilsken och tänkte så. Men på hemvägen fylldes jag av mer mogna tankar. Jag undrar hur vi diskuterar i dag? Ingenting kommer att förändras om det hela tiden ska förutsättas att vi som diskuterar är på ett visst sätt, tillhör normen osv. Dessutom vore det mycket mer intelligent av mig att verkligen uttrycka mina åsikter i sådana diskussioner i stället för att vara trött på dem, för jag är grymt trött på att behöva försvara mig. I stället ska jag tillfället i akt att påverka, eller väcka en tanke hos förhoppningsvis minst en person. Det är ju inte lika effektfullt att diskutera med likasinnade, i alla fall inte om man vill ha en förändring. Jag vill ju tjäna mitt syfte att påverka till ett bättre samhälle där alla är lika mycket värda utan att mätas utifrån en norm. Jämställdhet helt enkelt!
Förvisso, tänker jag, men jag känner mig inte motiverad att diskutera eftersom jag ofta uttrycker mina åsikter i den här klassen och när jag gör det så ökar pressen på mig att ALLTID ha en åsikt och då särskilt om feminism. Jag önskar att jag inte tänkte så, eftersom det är viktigt att på ett avslappnat sätt kunna tala om vad man tycker och tänker. Fast jag vet ju vad det beror på, jag är en ung tjej som uttrycker starka åsikter som försöker att inte krypa i hop till en boll med huvudet mellan knäna när jag pratar i grupp, jag respekterar andras åsikter, men framför gärna mina egna så självsäkert det bara går. Ibland är jag lite rädd för att verka uppblåst. I dag höll jag mig alltså trots detta.
Fast det tog inte lång tid förrän samma man som kritiserade postmodernismen utan några egentliga belägg, även kritiserade feminismen för att vara dum. Föreläsaren ställer frågan om det finns någon motsatts till feminismen, om inte? varför gör det inte det? Det tar inte lång tid innan den omnämnde mannen har ett svar. " Det finns ingen motsatts eftersom feminism är motsägelsefull, finns inget vetenskapligt som stärker teorierna" han fortsätter samtidigt som han lutar sig bekvämt bakåt sittandes på en stol, "feminism är så dumt så det går inte att utveckla någon motsatts" (ähh, det är ju han som är så dum som inte förstår feminismen och att det inte behövs någon motsatts eftersom feminism är så bra)
Jag har slutat gäspa och ser rött, en kvinna famför mig fattar mod till sig och säger med hög röst " nu måste jag protestera" . Ytterliggare några kvinnor håller med genom att nicka. Jag tänker "bra tjejen, kör på för fan, jag backar upp dig" . Med stigande puls harklar jag mig och antecknar några punkter som jag tänker säga så fort kvinnan framför mig är färdig. Hon pratar om lika lön för lika arbete och det låter bra. Föreläsaren säger att lönefrågan är ju nästan borta eftersom det är så pass jämställt mellan könen i dag.
Nu passar jag på, jag lutar mig bakåt lite bekvämt sätter armarna i kors och fräser till " men alltså, även om lönerna skulle vara jämställda mellan könen så är det inte jämställt i samhället. Vi kan se svart på vitt att löneskillnaderna mellan könen har minskat. Men, det finns ju ett annat förtryck som jag tycker är värre. Det är det dolda som vi inte kan mäta och sedan skriva ner på ett papper. Det är något som vi måste medvetet betrakta. Det är sociala mönster". (okej, det går att mäta och skriva ner, men det blir inte lika svart på vitt dels för att det är dolt och för att få människor erkänner ett förstryck om det inte är vetenskapligt mätbart.)
Föreläsaren och några andra nickar.
Men jag går inte hem från föreläsningen och är nöjd. Nej, jag är missnöjd!! Det är skandal att diskussionerna på en modern högskola i dag utgår från att alla som deltar eller är närvarande under diskussionen är heterosexuella, vita och har inga funktionshinder. Jag tycker även att det faktiskt glöms bort att det finns människor med psykiska problem som diskrimineras. Jag håller dock före att alla har rätt att uttrycka sina åsikter.
Efter diskussionen om feminsim diskuterar vi andra värderinga och normer. Någon ifrågasätter min åsikt om att jag tillskriver djur samma värde som människor. "Är du vegeterian, annars är det ju
motsägelsefullt".
Jag tänker , "är du dum i huvudet, för i så fall kan du ju hålla käften"
Jo, jag blev lite ilsken och tänkte så. Men på hemvägen fylldes jag av mer mogna tankar. Jag undrar hur vi diskuterar i dag? Ingenting kommer att förändras om det hela tiden ska förutsättas att vi som diskuterar är på ett visst sätt, tillhör normen osv. Dessutom vore det mycket mer intelligent av mig att verkligen uttrycka mina åsikter i sådana diskussioner i stället för att vara trött på dem, för jag är grymt trött på att behöva försvara mig. I stället ska jag tillfället i akt att påverka, eller väcka en tanke hos förhoppningsvis minst en person. Det är ju inte lika effektfullt att diskutera med likasinnade, i alla fall inte om man vill ha en förändring. Jag vill ju tjäna mitt syfte att påverka till ett bättre samhälle där alla är lika mycket värda utan att mätas utifrån en norm. Jämställdhet helt enkelt!
Kommentarer
Trackback