majsan

jag vet att jag skriver mycket om sorgen efter min pappa, men den tar upp en stor del av mitt liv. jag saknar honom. det som är så jävla irriterande med döden är att man inser hur mycket man kan sakna någon. att sakna en människa så att det gör ont är det mest plågsamma jag varit med om. och det här kan jag inte göra något åt. någon gubbe på tv sa att vi människor är så märkliga ibland eftersom vi plågar oss hellre än att göra något åt det. alltså vi går och plågar oss själva med tankar och gör inget åt det. Jag tänkte att han hade lite rätt, eller det stämmer in på mig i alla fall. jag kan tänka på något så mycket att det tar upp all min tid och att jag skulle vilja göra något åt det, men i stället lpågar jag mig med den där ångesten och vågar eller förmår inte att ta tag i saken. men när det gäller döden och saknaden så kan ajg inte göra något och det är frustrerande. men då slog det mig, häromdagen att allt annat som jag plågar mig själv med och skulle vilja förverkliga KAN jag göra något åt. jag ta bladet från munnen, få tummen ur arslet och GÖRA det jag drömmer om. Äsch! i alla fall så har jag fått ett jobb och jag kommer att få ett schema. tror att det kan bli grymt, sedan så har jag fått i gång det där med uppsatsen i historia. den ska bli klar nu. så snart kan ajg ta ut min examen. det kommer att göra saker och ting lite bättre. jävligt mycket bättre. ....och precis i skrivande studn inser jag att jag inte plågar mig med tanken att förverkliga saker, jag gör ju det. människan är inte bara bra på plåga sig själv, hon är motsägelsefull också. men det finns en massa saker kvar att förverkliga.

förutom en massa skit så trivs jag bra med livet. jag stod just och tittade ut genom fönstret och insåg att jag drog på mungiporna. uppåt for dem. det är bra. livet är plågsamt, men jävligt vackert vissa stunder. jag inser ju att jag skrattar mer än jag gråter, jag gör bra saker mer än dåliga och jag är förbannat tillfreds. motsägelsefull var det!