jag har ingen aning om temat i den här bloggen, kanske för att det inte finns något. men den innehåller iaf lite insikter
jag läste under en av mina gamla bloggar att jag ville ha skaffa mig en stuga ute i skogen och forska med ett team. det vill jag inte alls. inte längre. inte i skogen. det skulle vara skittråkigt att vara i skogen. skogen är okej. det kan fungera att hänga i skogen ibland. det kan vara vackert och allt det där. men, nej. jag tror inte att det passar mig faktiskt. jo. okej det skulle vara om jag bodde i ett hi-techhus som var jävligt modernt och tillfredställande med ett och annat nintendo eller spaavdelning. fast å andra sidan så tror jag att tanken med skogen, forsknig och teamet var att det skulle finnas så få distraherande detaljer som möjligt runt omkring själva teamet. detta till trots så tror jag inte på skogen som inspiration när det gäller min motrivation och disciplin. för in del distraherar nog själva skogen mig mer än något annat. just för att det skulle kännas tomt och ovant med tystnadet och sånt där...nej, jag behöver nåt jag är van vid. sitta och lyssna på musik, ha nära till vännerna och männiksor över huvudtaget. sånt som man är van vid liksom. när man arbetar alltså. det väcker ju inte samma intresse som det man är ovan vid och därför borde det distrahera mindre. hursom helst så har det här med sorgen efter pappa tagit ytterliggare en ny form.
i lördags var jag i pappas hus. eller det är ju hans frus hus, men de bodde där i tio år. det är andra gången jag var där sedan pappa dog. den här gången tänkte jag bort alla jobbiga tankar. jag orkade inte känna efter. men det var så konstigt att vara där. jag förträngde hela tiden att han är död. jag åt maten vi serverades, jag pratade på om allt möjligt. vi skojade tillsammans. och helt plötsligt var det som att alla bara spelade teater. men ingen orkade ta upp pappa och döden. eller det gjorde vi. lite grann. sedan kändes det konstigt i alla fall. och ajg trodde för en stund att pappa skulle komma upp från bastun i källaren och säga att han hade badat bastu. då var jag tvungen att kolla på bilder på pappa. då insåg jag igen att han är borta. helt borta. finns inte mer. död. död. döden. jag visste inte det här med döden. jag trodde att döden var att någon dog, man sörjer och allt det där. men det är komplicerat. och helt galet. galet att min hjärna inte kan registrera att han är död. min hjärna lurar ig hela tiden och jag tänker: i dag måste jag ringa pappa och berätta att det hände en bra sak osv....
nej, döden kan dra åt helvete.
i lördags var jag i pappas hus. eller det är ju hans frus hus, men de bodde där i tio år. det är andra gången jag var där sedan pappa dog. den här gången tänkte jag bort alla jobbiga tankar. jag orkade inte känna efter. men det var så konstigt att vara där. jag förträngde hela tiden att han är död. jag åt maten vi serverades, jag pratade på om allt möjligt. vi skojade tillsammans. och helt plötsligt var det som att alla bara spelade teater. men ingen orkade ta upp pappa och döden. eller det gjorde vi. lite grann. sedan kändes det konstigt i alla fall. och ajg trodde för en stund att pappa skulle komma upp från bastun i källaren och säga att han hade badat bastu. då var jag tvungen att kolla på bilder på pappa. då insåg jag igen att han är borta. helt borta. finns inte mer. död. död. döden. jag visste inte det här med döden. jag trodde att döden var att någon dog, man sörjer och allt det där. men det är komplicerat. och helt galet. galet att min hjärna inte kan registrera att han är död. min hjärna lurar ig hela tiden och jag tänker: i dag måste jag ringa pappa och berätta att det hände en bra sak osv....
nej, döden kan dra åt helvete.