När liveskivan tystnar...
Nu har jag sovit i två timmar, mitt på dagen. Detta för att jag inte sover så bra på nätterna. Jag har kommit in i en dålig sömnperiod, men det brukar övergå till en bra sömnperiod när jag somnar i sängen och inte i soffan om nätterna.
Nu när jag är alldeles sömndrucken och ska försöka sätta fart på tentan, så känns det som en dimma algt sig i mitt huvud, en tjock dimma som sakta lägger sig som en hinna framför ögonen. Då kom jag på!
Skivorna som kom i dag har jag inte lyssnat på. Den första är en grym liveskiva. Jag har inte alltid gillat liveskivor så mycket, så här i efterhand kan jag tänka mig att det beror på att jag inte har hört någon riktigt bra liveskiva. I alla fall så anser jag att en riktigt bra liveskiva inte nödvändigtvis måste återge en livekänsla, det vore närmast befängt! Det är ju en upplevelse att gå på konserterna, en liveskiva ska enligt mig bjuda på en viss livekänsla. Sedan är härligt när artisten eller bandets låtar blir lite plottriga och att man hör hur artisten eller bandet bjuder på sig själva, och man hör hur den där ohämmade livekänslan besegrar studioljud. Just den jag lyssnar på nu är det ett riktigt drag i, dimman i huvudet börjar att försvinna.
Då kan jag återgå till tentan och senare i kväll blir det förmodligen dans på någon bar eller barhäng. Det kommer jag att vara värd, för jag ska göra klart tentan i kväll...
Nu när jag är alldeles sömndrucken och ska försöka sätta fart på tentan, så känns det som en dimma algt sig i mitt huvud, en tjock dimma som sakta lägger sig som en hinna framför ögonen. Då kom jag på!
Skivorna som kom i dag har jag inte lyssnat på. Den första är en grym liveskiva. Jag har inte alltid gillat liveskivor så mycket, så här i efterhand kan jag tänka mig att det beror på att jag inte har hört någon riktigt bra liveskiva. I alla fall så anser jag att en riktigt bra liveskiva inte nödvändigtvis måste återge en livekänsla, det vore närmast befängt! Det är ju en upplevelse att gå på konserterna, en liveskiva ska enligt mig bjuda på en viss livekänsla. Sedan är härligt när artisten eller bandets låtar blir lite plottriga och att man hör hur artisten eller bandet bjuder på sig själva, och man hör hur den där ohämmade livekänslan besegrar studioljud. Just den jag lyssnar på nu är det ett riktigt drag i, dimman i huvudet börjar att försvinna.
Då kan jag återgå till tentan och senare i kväll blir det förmodligen dans på någon bar eller barhäng. Det kommer jag att vara värd, för jag ska göra klart tentan i kväll...
När jag blev en führer...
okej. fredagen närmar sig och jag känner mig smart även om min pappa säger ju att "maria, hon gör ju alltid saker i sista minuten, så hon får skylla sig själv!" Jag tycker att det är nedvärderande och inta alls uppmuntrande.
Jag skiter i det, lite i alla fall. Jag önskar att han hade fel. Min förmåga att planera är inte alls god. Jag arbetar på det och använder kommunals almanacka som jag får gratis varje år, men i år är det alltså första gången jag använder den seriöst. Det funkar rätt bra eftersom det har blivit en hel del förändringar i schemat denna termin så har den fyllt en viss funktion.
Nu sitter jag alltså med en kaffekopp, med en stel rygg och nacke och skriver i panik på en tenta som ska in på fredag. Om jag tänker på hur det sett ut denna termin så känns det som om det enda jag lärt mig förutom att jag arbetar sjukt bra under stressade former även om bieffekten blir magkatarr är att jag kan vara otroligt bra på att styra och ställa på ett nödvändigt vis inom en grupp. Grupparbetet som löper pararellt med de individuella uppgifterna gick segt till en början. Alla gruppmedlemmar gjorde sitt bästa, men den ena efter den andra privata angelägenheten tog över handen och arbetet saktades ner. Jag kände en viss frustration över att vår mejlkontakt bara blev en massa frågeställningar kring hur vi skulle göra med arbetet i stället för de beslut som behövdes fattas. Jag kämpade motkänslan att vara en diktator, men agerade ändå och styrde ruppen med järnhand in på rätt spår och se det löste sig. Jag tror att det gjorde att alla fick lite eld i baken inklusiva jag själv. Nu börjar det närma sig sitt slut och jag fick lära mig att det inte behöver vara farligt att styra och ställa lite.
Detta till trots känns det som att de övriga medlemmarna inte vågat säga att jag faktiskt har varit kontrollerande och besatt av att mejla ut uppgifter som de ska göra. Jag mejlbombade dem varannan kväll med förslag på uppgifter. Ja, så gick det till när Majsan blev en führer....
Jag skiter i det, lite i alla fall. Jag önskar att han hade fel. Min förmåga att planera är inte alls god. Jag arbetar på det och använder kommunals almanacka som jag får gratis varje år, men i år är det alltså första gången jag använder den seriöst. Det funkar rätt bra eftersom det har blivit en hel del förändringar i schemat denna termin så har den fyllt en viss funktion.
Nu sitter jag alltså med en kaffekopp, med en stel rygg och nacke och skriver i panik på en tenta som ska in på fredag. Om jag tänker på hur det sett ut denna termin så känns det som om det enda jag lärt mig förutom att jag arbetar sjukt bra under stressade former även om bieffekten blir magkatarr är att jag kan vara otroligt bra på att styra och ställa på ett nödvändigt vis inom en grupp. Grupparbetet som löper pararellt med de individuella uppgifterna gick segt till en början. Alla gruppmedlemmar gjorde sitt bästa, men den ena efter den andra privata angelägenheten tog över handen och arbetet saktades ner. Jag kände en viss frustration över att vår mejlkontakt bara blev en massa frågeställningar kring hur vi skulle göra med arbetet i stället för de beslut som behövdes fattas. Jag kämpade motkänslan att vara en diktator, men agerade ändå och styrde ruppen med järnhand in på rätt spår och se det löste sig. Jag tror att det gjorde att alla fick lite eld i baken inklusiva jag själv. Nu börjar det närma sig sitt slut och jag fick lära mig att det inte behöver vara farligt att styra och ställa lite.
Detta till trots känns det som att de övriga medlemmarna inte vågat säga att jag faktiskt har varit kontrollerande och besatt av att mejla ut uppgifter som de ska göra. Jag mejlbombade dem varannan kväll med förslag på uppgifter. Ja, så gick det till när Majsan blev en führer....
Det här med att tänka på sig själv ibland...
"Du måste fan vara lite mer egoistisk!" Helt plötsligt tittade hon mig rakt i ögonen och sa så. Sedan fortsatte hon, "du tänker altid mer på andra, du kommer bli olycklig". Jag kände mig först otroligt skamsen och bortgjord på något vis. "Är det fel att tänka på andra", tänkte jag. Sedan förstod jag att hon hade rätt.
Jag tror att det är lätt att ta skydd av altruismen. Jag menar att jag ofta är självuppoffrande eftersom mitt handlande i många situationer har ett negativt motiv.
Det gör ont att komma underfund med att jag faktiskt misshandlar mig själv i stället för att vara egoistisk och faktiskt ta ansvar för mitt liv i stället för andras. Det blir helt plötsligt absurt att tänka på att man skulle göra allt för en person eller flera personer och totalt strunta i sina egna behov. Då kan inte den egna lyckan existera. Jag anser att det inte endast går att leva på att göra andra lyckliga och se till andras behov utan att tillgodose sina egna. Detta argument gör även att jag vågar påstå att det finns inget ont med egoism. För mycket och för lite av egoism skadar dig själv, så egoism är i sig gott ( jag tror att en biolog skulle kalla det för mutualism, men när det inte handlar om förökning så vet jag inget vetenskapligt begrepp kring detta).
Alltså, det som är ont med egoism är när en människa helt och hållet utför handlingar som är till fördel för sin egen del utan att se till någon annans behov. Detta skulla jag säga leder till olycka, eftersom följden av det skulle bli att den människan inte skulle uppleva vänskap och känslorna av att göra någon annan lycklig eller att faktist vara lycklig tillsammans med någon annan. Därmed överlever en sådan människa inte och måste ändra sitt beteende. Detta argument är enkelt och hårddraget, men principen tror jag på.
Den goda egoismen är när man ser till sina egna behov och utför handlingar med positiva motiv. Såsom att vilja känna lycka i kombination med andras lycka.
Det är så socialism och demokrati fungerar. Dessa går inte att utveckla med endast en röst, en människa. Vi måste samspela och se till varandras behov.
Jag kände mig gladare än någonsin över att min vän hade uppmärksammat ett beteende som var skadligt för mig. Jag kände att jag faktiskt finns och förtjänar en lycka som jag måste ta ansvar för själv. Det jag åstadkommer i livet beror inte på hur andra har det, utan på hur jag lever med andra i en gemenskap!
( Bara för att jag gillar att dra saker tills sin spets: det värsta är väl att jag trodde att jag gjort något bra, men egentligen är mitt beteende en skada för demokratin!! = slutsats)
Jag tror att det är lätt att ta skydd av altruismen. Jag menar att jag ofta är självuppoffrande eftersom mitt handlande i många situationer har ett negativt motiv.
Det gör ont att komma underfund med att jag faktiskt misshandlar mig själv i stället för att vara egoistisk och faktiskt ta ansvar för mitt liv i stället för andras. Det blir helt plötsligt absurt att tänka på att man skulle göra allt för en person eller flera personer och totalt strunta i sina egna behov. Då kan inte den egna lyckan existera. Jag anser att det inte endast går att leva på att göra andra lyckliga och se till andras behov utan att tillgodose sina egna. Detta argument gör även att jag vågar påstå att det finns inget ont med egoism. För mycket och för lite av egoism skadar dig själv, så egoism är i sig gott ( jag tror att en biolog skulle kalla det för mutualism, men när det inte handlar om förökning så vet jag inget vetenskapligt begrepp kring detta).
Alltså, det som är ont med egoism är när en människa helt och hållet utför handlingar som är till fördel för sin egen del utan att se till någon annans behov. Detta skulla jag säga leder till olycka, eftersom följden av det skulle bli att den människan inte skulle uppleva vänskap och känslorna av att göra någon annan lycklig eller att faktist vara lycklig tillsammans med någon annan. Därmed överlever en sådan människa inte och måste ändra sitt beteende. Detta argument är enkelt och hårddraget, men principen tror jag på.
Den goda egoismen är när man ser till sina egna behov och utför handlingar med positiva motiv. Såsom att vilja känna lycka i kombination med andras lycka.
Det är så socialism och demokrati fungerar. Dessa går inte att utveckla med endast en röst, en människa. Vi måste samspela och se till varandras behov.
Jag kände mig gladare än någonsin över att min vän hade uppmärksammat ett beteende som var skadligt för mig. Jag kände att jag faktiskt finns och förtjänar en lycka som jag måste ta ansvar för själv. Det jag åstadkommer i livet beror inte på hur andra har det, utan på hur jag lever med andra i en gemenskap!
( Bara för att jag gillar att dra saker tills sin spets: det värsta är väl att jag trodde att jag gjort något bra, men egentligen är mitt beteende en skada för demokratin!! = slutsats)
Jämställdhet - ett livsmedel
Min dag erbjöd mig en tilltagande ilska. Först låg den mest och plaskade sömnigt på ytan, men efter att gäspandes lyssnat på en man som självsäkert kritiserat, nästintill förkastat postmodernismen och tillskrivit den en ny titel: relativitisk. För mig ett oerhört underligt resonemang, det är mycket troligt att jag missade viktig information av mitt eget gäspljud som alltså fyllde mina öron mellan varven. Efter en diskussion om vetenskaplig forsknings olika grundläggande begrepp och förhållningssätt sa föreläsaren: " å så har vi det här med feminism, det är handlar ju om jämställdhet, i dag är det ju ganska jämställt o så dåå, jaa asså vi har kommit långt i Sverige om man ser tillbaka i tiden dåå"
Förvisso, tänker jag, men jag känner mig inte motiverad att diskutera eftersom jag ofta uttrycker mina åsikter i den här klassen och när jag gör det så ökar pressen på mig att ALLTID ha en åsikt och då särskilt om feminism. Jag önskar att jag inte tänkte så, eftersom det är viktigt att på ett avslappnat sätt kunna tala om vad man tycker och tänker. Fast jag vet ju vad det beror på, jag är en ung tjej som uttrycker starka åsikter som försöker att inte krypa i hop till en boll med huvudet mellan knäna när jag pratar i grupp, jag respekterar andras åsikter, men framför gärna mina egna så självsäkert det bara går. Ibland är jag lite rädd för att verka uppblåst. I dag höll jag mig alltså trots detta.
Fast det tog inte lång tid förrän samma man som kritiserade postmodernismen utan några egentliga belägg, även kritiserade feminismen för att vara dum. Föreläsaren ställer frågan om det finns någon motsatts till feminismen, om inte? varför gör det inte det? Det tar inte lång tid innan den omnämnde mannen har ett svar. " Det finns ingen motsatts eftersom feminism är motsägelsefull, finns inget vetenskapligt som stärker teorierna" han fortsätter samtidigt som han lutar sig bekvämt bakåt sittandes på en stol, "feminism är så dumt så det går inte att utveckla någon motsatts" (ähh, det är ju han som är så dum som inte förstår feminismen och att det inte behövs någon motsatts eftersom feminism är så bra)
Jag har slutat gäspa och ser rött, en kvinna famför mig fattar mod till sig och säger med hög röst " nu måste jag protestera" . Ytterliggare några kvinnor håller med genom att nicka. Jag tänker "bra tjejen, kör på för fan, jag backar upp dig" . Med stigande puls harklar jag mig och antecknar några punkter som jag tänker säga så fort kvinnan framför mig är färdig. Hon pratar om lika lön för lika arbete och det låter bra. Föreläsaren säger att lönefrågan är ju nästan borta eftersom det är så pass jämställt mellan könen i dag.
Nu passar jag på, jag lutar mig bakåt lite bekvämt sätter armarna i kors och fräser till " men alltså, även om lönerna skulle vara jämställda mellan könen så är det inte jämställt i samhället. Vi kan se svart på vitt att löneskillnaderna mellan könen har minskat. Men, det finns ju ett annat förtryck som jag tycker är värre. Det är det dolda som vi inte kan mäta och sedan skriva ner på ett papper. Det är något som vi måste medvetet betrakta. Det är sociala mönster". (okej, det går att mäta och skriva ner, men det blir inte lika svart på vitt dels för att det är dolt och för att få människor erkänner ett förstryck om det inte är vetenskapligt mätbart.)
Föreläsaren och några andra nickar.
Men jag går inte hem från föreläsningen och är nöjd. Nej, jag är missnöjd!! Det är skandal att diskussionerna på en modern högskola i dag utgår från att alla som deltar eller är närvarande under diskussionen är heterosexuella, vita och har inga funktionshinder. Jag tycker även att det faktiskt glöms bort att det finns människor med psykiska problem som diskrimineras. Jag håller dock före att alla har rätt att uttrycka sina åsikter.
Efter diskussionen om feminsim diskuterar vi andra värderinga och normer. Någon ifrågasätter min åsikt om att jag tillskriver djur samma värde som människor. "Är du vegeterian, annars är det ju
motsägelsefullt".
Jag tänker , "är du dum i huvudet, för i så fall kan du ju hålla käften"
Jo, jag blev lite ilsken och tänkte så. Men på hemvägen fylldes jag av mer mogna tankar. Jag undrar hur vi diskuterar i dag? Ingenting kommer att förändras om det hela tiden ska förutsättas att vi som diskuterar är på ett visst sätt, tillhör normen osv. Dessutom vore det mycket mer intelligent av mig att verkligen uttrycka mina åsikter i sådana diskussioner i stället för att vara trött på dem, för jag är grymt trött på att behöva försvara mig. I stället ska jag tillfället i akt att påverka, eller väcka en tanke hos förhoppningsvis minst en person. Det är ju inte lika effektfullt att diskutera med likasinnade, i alla fall inte om man vill ha en förändring. Jag vill ju tjäna mitt syfte att påverka till ett bättre samhälle där alla är lika mycket värda utan att mätas utifrån en norm. Jämställdhet helt enkelt!
Förvisso, tänker jag, men jag känner mig inte motiverad att diskutera eftersom jag ofta uttrycker mina åsikter i den här klassen och när jag gör det så ökar pressen på mig att ALLTID ha en åsikt och då särskilt om feminism. Jag önskar att jag inte tänkte så, eftersom det är viktigt att på ett avslappnat sätt kunna tala om vad man tycker och tänker. Fast jag vet ju vad det beror på, jag är en ung tjej som uttrycker starka åsikter som försöker att inte krypa i hop till en boll med huvudet mellan knäna när jag pratar i grupp, jag respekterar andras åsikter, men framför gärna mina egna så självsäkert det bara går. Ibland är jag lite rädd för att verka uppblåst. I dag höll jag mig alltså trots detta.
Fast det tog inte lång tid förrän samma man som kritiserade postmodernismen utan några egentliga belägg, även kritiserade feminismen för att vara dum. Föreläsaren ställer frågan om det finns någon motsatts till feminismen, om inte? varför gör det inte det? Det tar inte lång tid innan den omnämnde mannen har ett svar. " Det finns ingen motsatts eftersom feminism är motsägelsefull, finns inget vetenskapligt som stärker teorierna" han fortsätter samtidigt som han lutar sig bekvämt bakåt sittandes på en stol, "feminism är så dumt så det går inte att utveckla någon motsatts" (ähh, det är ju han som är så dum som inte förstår feminismen och att det inte behövs någon motsatts eftersom feminism är så bra)
Jag har slutat gäspa och ser rött, en kvinna famför mig fattar mod till sig och säger med hög röst " nu måste jag protestera" . Ytterliggare några kvinnor håller med genom att nicka. Jag tänker "bra tjejen, kör på för fan, jag backar upp dig" . Med stigande puls harklar jag mig och antecknar några punkter som jag tänker säga så fort kvinnan framför mig är färdig. Hon pratar om lika lön för lika arbete och det låter bra. Föreläsaren säger att lönefrågan är ju nästan borta eftersom det är så pass jämställt mellan könen i dag.
Nu passar jag på, jag lutar mig bakåt lite bekvämt sätter armarna i kors och fräser till " men alltså, även om lönerna skulle vara jämställda mellan könen så är det inte jämställt i samhället. Vi kan se svart på vitt att löneskillnaderna mellan könen har minskat. Men, det finns ju ett annat förtryck som jag tycker är värre. Det är det dolda som vi inte kan mäta och sedan skriva ner på ett papper. Det är något som vi måste medvetet betrakta. Det är sociala mönster". (okej, det går att mäta och skriva ner, men det blir inte lika svart på vitt dels för att det är dolt och för att få människor erkänner ett förstryck om det inte är vetenskapligt mätbart.)
Föreläsaren och några andra nickar.
Men jag går inte hem från föreläsningen och är nöjd. Nej, jag är missnöjd!! Det är skandal att diskussionerna på en modern högskola i dag utgår från att alla som deltar eller är närvarande under diskussionen är heterosexuella, vita och har inga funktionshinder. Jag tycker även att det faktiskt glöms bort att det finns människor med psykiska problem som diskrimineras. Jag håller dock före att alla har rätt att uttrycka sina åsikter.
Efter diskussionen om feminsim diskuterar vi andra värderinga och normer. Någon ifrågasätter min åsikt om att jag tillskriver djur samma värde som människor. "Är du vegeterian, annars är det ju
motsägelsefullt".
Jag tänker , "är du dum i huvudet, för i så fall kan du ju hålla käften"
Jo, jag blev lite ilsken och tänkte så. Men på hemvägen fylldes jag av mer mogna tankar. Jag undrar hur vi diskuterar i dag? Ingenting kommer att förändras om det hela tiden ska förutsättas att vi som diskuterar är på ett visst sätt, tillhör normen osv. Dessutom vore det mycket mer intelligent av mig att verkligen uttrycka mina åsikter i sådana diskussioner i stället för att vara trött på dem, för jag är grymt trött på att behöva försvara mig. I stället ska jag tillfället i akt att påverka, eller väcka en tanke hos förhoppningsvis minst en person. Det är ju inte lika effektfullt att diskutera med likasinnade, i alla fall inte om man vill ha en förändring. Jag vill ju tjäna mitt syfte att påverka till ett bättre samhälle där alla är lika mycket värda utan att mätas utifrån en norm. Jämställdhet helt enkelt!