majsan

ska det bara vara så här? hon frågade mig det och jag stod och skakade. det var alldeles kallt. men det var vackert och stillsamt.

döden känns kall. så kändes det i fredags i alla fall. ändå har jag aldrig kännt mer närhet med någon. det är hemskt och fint på samma gång. det känns som om man vill göra allt men ändå vet man att man inte kan göra något. när min trötthet tog över mina tankar kändes skämdes jag, men då bytte ajg ut tankarna till minnen. från första dagen tillsammans till sista. det var en ära att få vara där vid sista andetaget.  det är en underlig känsla att klä på en död människa i hennes finaste kläder och sedan bara lämna henne för att åke hem och sova, eftersom mitt liv går vidare och det gör det som om inget har hänt.

men det har hänt något och det viktigaste jag har nu är mig själv och mina minnen och tankar om henne. det är viktigt att tänka att mitt liv går vidare och att jagär en erfarenhet rikare och äran gör det hela mycket lättare. det är bland det vackraste och hemska som jag varit med om, att finnas där tills döden kommer...

det kunde jag  ju egentligen ha förstått! finlandskryssningar är ju ångestframkallande. jag tänkte nog på det när jag tackade jag till att följa med.  fast en av mina egenskaper är att alltid, eller åtminstone ofta, tänka efter jag har handlat. det som har etsat sig fast i minnet från kryssningen är egentligen inte all fyllon och de där killarna som kallade mig "jäävla fetto, jäävla hooora!" Det är inte heller looptroops spelning eller kjellvanders spelning eller förfesten i hytten. Det som vägrar lämna mitt huvud var den där människan som verkar följa mig, eller så är det jag som följer honom.  under hela resan så undrade jag var jag sett honom förut..sen kom jag på att jag sett honom på så många ställen att det var därför det var så svårt att placera honom. nu kan det verka som om det är något romantiskt eller passionerat över det här..men det är det inte..det är mer bara underligt hur vi hela tiden lyckas ses på så olika ställen. det bör tilläggas att vi aldrig har pratat med varandra eller hälsat eller på något vis vet något om varandra..

det enda vi vet är att vi känner igen varandra. hur kan jag då veta att han känner igen mig? därför att vi alltid utbyter igenkännande blickar, det räcker egentligen för att bekräfta det för mig. men just denna gång var det som ett uppvaknande från min sida. jag förstod vem han var, varför jag kände igen honom så mycket. jag har ingen aning om var han bor, var han kommer ifrån osv osv....

uppvaknandet ledde till att jag ville leta upp honom och bara säga: "jag känner igen dig..känner du igen mig?"

vi har följt varandra sedan tidig ungdom, det är det som är så fascinerande. vad har det för betydelse för oss..?
antagligen ingen, men för mig som håller fast vid min ödestro är det intressant att grubbla på. det är en känsla som onekligen är speciell eftersom jag inte kan glömma hans sätt att se igenkännande på mig när vi möts..
det är det som gör det så spännande och egentligen skulle det vara förödande för oss om vi skulle prata med varandra..