majsan

jag gillade verkligen snön. jag gillade verkligen att julen var på väg i år. men sen kom sorgen över mig igen. den finns ju alltid där, men den blir påtaglig när jag minst anar det. som en obehaglig överaskning kom saknaden över mig. helt plötsligt blev det verkligt att min pappa är död. i alla år har jag varit så otroligt dålig på matematik i skolan, men nu känns det som att jag är ett geni i matematikens värld jämfört med att få i hop ekvationen av att aldrig mer på denna planet få träffa min pappa. Jag får aldrig mer åka hem till honom under julen och sitta vid det stora fönstret och titta ut  över den åker som angränsar till huset. Där brukade vi sitta och småprata samtidigt som vi höll  varsin mugg med rykande glögg i händerna och pratade och skojade. pappa brukade gärna vilja höja julstämningen med musik, favoriten var sputniks julskiva som vi lyssnade på redan i barndomen. Nynnandes på frosty the snowman, med glimten i ögat förstås brukade pappa knata omkring i ett par tofflor klapprandes mot stengolvet och ha små hemligheter för sig.

I år är det andra julen utan pappa, men det känns som första. Förra julen kände jag mig helt omedveten om att han var död. han kändes mer som bortrest och att vi nästa jul skulle få träffa honom igen. men det blir ju aldrig mer så. livet fungerar ändå, jag ahr en väl utvecklad fantasi som gör livet drägligt. jag firar jul eller firar vilken jävla dag som helst på året med en fantasi om att pappa är med när jag vill att han ska vara det. kanske är jag ett jävla freak som har detta för mig, eller så är jag så jävla normal....

"halleluja" som mormor skulle ha sagt när det blev sorgligt. jag ska julpynta till första advent och lyssna på frosty the snowman och de andra gobitarna....