majsan

bara för att kommentera mitt förra inlägg om sorg och andra känslor så sa jag härom dagen till en kompis att jag upplever sorg som en utplånande känsla. sorg äter upp alla andra känslor så att jag blir likgiltig. så är det med kärlek också. när man blir riktigt kär så äter det upp alla andra känslor, men instället för att bli likgiltig så blir man sjukt positiv och peppad på livet. jaja... hursom helst så var jag på bröllop i går och det var riktigt trevligt. det är så kul att få dela glädjen med min kusin och hennes man. det var ett fint och jävla kul bröllop. jag pratade med min kusin framåt småtimmarna, vi satt i varsin fåtölj och drack den sista drinken för kvällen. det var en konstig ogripbar känsla att hon nu gift sig. vi som lekte vuxna när vi små genom att sätta våra dockor i på kökstolarna och sedan låsades vi laga mat åt dem, vi brukade även leka att vi rökte med mina färgkritor och att hallonsaften var vin. då kändes vi oss vuxna! Nu när vi satt där och drack riktiga drinkar, hon i sin brudklänning som en vuxen kvinna och jag....jaa..jag då!? jo, men jag kände mig konstig, jag kände mig vuxen, men inte i närheten av ett giftermål. men det spelar ingen roll, däremot så började vi diskutera att tiden går fort och bla bla bla...men även om tiden går fort och man kan känna att det var som i går vi lekte med dockor, kurragömma eller sparkade fotboll med våra syskon så har den sista tiden i mitt liv gett mig erfarenheten att jag är NU och jag HAR ett liv, jag har perspektiv på mig själv och min omgivning. Jag vet vad jag vill och även om jag tvivlar ibland så är det bra, det måste jag göra. Jag vet vad jag vill få ut av mitt liv och vad meningen med mitt liv är. Sorgen och kärleken har gett mig det viktigaste av allt, styrkan att känna meningen med livet. Att våga uttala meningen med mitt liv. fan vad det är viktigt. för mig är det viktigt. Nåja...nu ska man inte blir rädd att jag gått och blivit den där djupa människan som inte kan vara på ytan och slappna av i ett ögonblick...jorå..det är precis det jag kan! varför ska man gå omkring och vara så djup hela tiden när man kan var här och nu på ytan och bara ta in livet. Jojo..visst tänker du? Du tänker att det kasnke man kan, men hur ska man kunna vara på ytan om man aldrig är på djupet? jaa..jag menar att du inte ska sjunka för djupt så att du glömmer bort att livet är omkring dig nu...alla inre resor och den personliga utvecklingen sker bara i kombination av ytan och djupet. Jag menar att man måste ut ur grottan innan det är försent...innan djupet  och mörket slukar dig helt och hållet. 

jag har nämligen själv spenderat alldeles för många timmar inom mig själv i mörkret och djupet. Jag ångrar inte varenda stund där, men övertiden som jag inte får betalt för ångrar jag. jag trivs bra där inne i djupet också, men i dag vet jag när tiden är mogen för ytan och ljuset. Shit, vad det känns som att mina blogginlägg ibland blir så där religiösa....men jag vågar i alla fall uttrycka mig och det är en viktig del av att våga leva ut meningen med sitt liv.

det är viktiga saker som har hänt den här sommaren...en begravning och ett bröllop. som två kontraster till varandra utspelade de sig i den ordningen att efter regn kommer solsken och med detta persktiven och utvecklingen. jag är önskade inte att min pappa skulle dö, men jag önskar att jag nu i alla fall kan använda sorgen till något meningsfullt i mitt liv som jag har kvar. jag tror att jag kan det...

Det som är svårast för mig när jag sörjer är att känna några andra känslor än just sorg. I dag försökte jag ringa till skolan för att få information om en kurs jag vill läsa. men jag kände mig inte motiverad egentligen. gränsen är hårfin mellan tanken att vilja något och att faktiskt inte vara motiverad. i korta stunder känner jag att det finns så mycket underbart i livet och jag inte kan sluta leva mitt liv, jag har ju en framtid att se fram emot, men när sorgen tar över alla tankar och alla andra känslor så ser jag inte det positiva med livet. Det är absolut inte så att jag inte rokar leva eller är djupt deprimerad, men jag orkar bara inte.

I dag tänkte jag på det där med känslor över huvud taget, det är nog det sjukaste och mest underbara vi männiksor är beskaffade med. Det är så otroligt obehagligt att man akn växla från glädje till sorg på bara en dag. än mer otroligt är att man kan växla från sorg till glädje på en dag eller en minut. I dag har varit en sån dag då mina känslor har växlat från glad, motiverad, omotiverad, ledsen, arg, besviken, pirrig, glad, trött. Det här tar så mycket på mina krafter att jag inte känner någonting just nu. Precis i denna stund känner jag inget, eller jag känner ju att jag inte känner något. Ett sorts sökande efter något jag inte vet att jag söker....jag är inte med på noterna själv. förvirring...men det känns inte så heller. det känns inte. det är ungefär som att hela mitt känslosystem har packat i hop. ungefär som en när hårddisken i en dator pajar.

jaja. jag ser fram emot morgondagen. då blir det goda vänners sällskap och det är räddningen. vännerna är de som ger min hårddisk kraft att fungera...jamen vad heter det? kärlek, ja just det ja. det är kärlek som får mig att fungera. kärlek är sorgens botemedel med andra ord.