majsan

nu har det hänt. jag tappade kontrollen. kontrollen över mig själv. det har aldrig hänt. samtidigt som det var hemskt att tappa kontrollen så är det i efterhand så befriande. det är en frihetskänsla just för att det aldrig någonsin har hänt. men, tänker du, hur kan det aldrig ha hänt? alla människor har väl gjort bort sig eller förlorat sig i en situation någon gång innan dem fyllt 25 år? eller? nja, jag representerar bara mig själv, men jag tror att vi är fler. alltså att vi är fler som är begränsade i vår egen frihet. vi är fler som aldrig någonsin förlorar kontrollen över känslorna och låter dem svämma över och gå ut över någon annan. som hon sa som fick ta skiten : "äsch, det är ju så...det är ju dem som man står närmast som man sårar, det är ju oftast dem som man tar ut saker på. vem skulle man annars göra det på?" ja, det hade kanske varit värre om en okänd människa fått ta emot mitt plötsligt hysteriska anfall, en någon som jag inte kunde be om ursäkt till därför att jag dagen efter inte skulle veta vem denna någon hade varit.

det sorgliga är att jag kan känna en viss frihet i att få agera ut mina känslor, däremot känner jag mig ofri att inte kunna ta ut känslorna i rätt situationen.
 nu tar det stopp, jag försöker skriva mer för att förklara mer, men jag kan inte. jag kan inte det den här gången.