majsan

jag fick ett mejl som gjorde mig lycklig. jag behövde inte alls någon betänketid. Ja, tack. Jag tackar alltså ja. Så skrev jag i mitt svar på mejlet flera gånger så att det inte skulle gå att misstolka mig. Det var min uppsats- handledare som hörde av sig och ville att jag skulle medverka i ett forskningsprojekt. Javisst! jag tar tjänstledigt och börjar med detsamma! Nu sitter jag här, och du läsare förväntar dig kanske att jag skulle skriva hur misslyckat det blev. nej då inte alls. karriären tog fart, med råge. det är så kul. jag känner mig förverkligad på nåt vis. och jag känner att jag verkligen ingår i ett team, de lyssnar på mig. lilla mig. vad har jag att komma med bland dessa intellektuella doktorer, docenter och allt vad det är? vi lär oss av varandra säger dem. jag känner att jag lär mig så mycket av att bara leva. men jag måste ju samtidigt våga leva också. jag tror att jag börjar hitta tillbaka till den där naturliga dödsångesten. jag gick förbi mitt gamla jobb härom kvällen, och såg en dam stå och diska i det gula ljuset från kökslampan. hon gnodde på besticken som om det var den viktigaste  uppgiften hon hade för kvällen. sedan tänkte jag att hon kanske gör samma sak varje kväll, varje dag. tillsammans med sin man tar hon promenader, tar beslut om vad de ska äta, hon bäddar rent varannan torsdag, han handlar varannan fredag och sen då. vad väntar de på? usch nej, tänkte jag. jag vill inte att ålderdomen ska bli en enda lång väntan på döden, nästa kliv till nästa arena. nej. jag fick rysningar och vände på huvudet och blicken mot mitt eget unga liv istället. jag som har så mycket framför mig, som har heeela livet framför mig. eller va va va? jag vill behålla den känslan av att alltid ha hela livet framför mig. jag blir alltid lite rädd när en dröm går i uppfyllelse, även om det är det jag har kämpat för. jag blir rädd att jag ska bli nöjd, punkt slut. nu har jag nått toppen och sedan får jag lov att tacka för mig. jag måste ju hem och diska och torka besticken innan min man kommer hem med maten som han handlat, ja det är väl fredag jämn vecka?
jag vill längta, drömma och åtrå resten av mitt liv. jag vill vänta på att just den där drömmen ska gå i uppfyllelse.

men det är skitjobbigt, rent ut sagt när två goda ting händer på en o samma gång. även om jag vill så blir jag rädd att det ska bli alldeles tryggt, tyst och tomt utan drömmar och utan längtan. fast jag vet att jag träffat rätt personer, rätt person för mig. jag vet att teamet vill utvecklas precis som jag. det är inspirerande att de är 20 - 25 år äldre än mig lever inte livet som om det skulle ta slut nån gång. utan mer som om detpågår i det oändliga och att det finns oändligt mycket att göra, det finns oändligt mycket att undersöka. det är också inspirerande att inspirera dig. du säger att du blir så inspirerad av mig och vi är så lika att vi spricker av iver att få upptäcka allt vi ska upptäcka tillsammans.
 
ok, det var det, alltså dagens viktigaste inlägg...nu måste jag bara kuta i väg och jobba. uh det kan ibland bli lite diffusa tider när man bestämmer allt själv, lägger tider, hur mycket som ska göras osv...men imorgon är det stort forskarmöte så jag måste göra mig förberedd på diverse inlägg. vi ses!